hade förlorat genom detta barns död, att han hade utsikt att bli utan hjälp på sitt nybygge igen, och det nu då boskapen mer än tredubblats. Ja, det var inte för mycket, att hon kom! Men Barbro — det kan nog hända, att hon fått nys om vad han höll på med — hon kom i alla händelser inte, han fick själv svepa liket så gott han kunde och flytta det till den nya graven. Överst lade han på grästorven igen som förut och dolde allt, det var nu intet annat synligt efter honom än en liten grön kulle bland buskarna.
Han mötte Barbro på gården, när han kom hem. — Var har du varit? frågade hon. — Hans bitterhet hade väl försvunnit, han svarade bara: Ingenstans. Var har du varit själv? — Men Barbro anade kanske oråd av uttrycket i hans ansikte. Hon gick in utan att säga mera. Han gick efter.
Hur kommer det sig, sade han rent ut, vad skall det betyda, att du inte längre har dina fingerringar? — Kanske fann hon det rådligast att ge efter litet. Hon skrattade och svarade: Du är så morsk, att jag måste skratta! Men vill du, att jag skall slita på ringarna i vardagslag, så skall jag göra det! Därmed tog hon fram ringarna och tog dem på sig.
Men nu såg hon väl, att hans ansikte fick ett mera belåtet uttryck, och hon frågade dristigt: Är det något annat du har emot mig? — Jag har ingenting emot dig, svarade han, och du skall bara vara som du var förut, hela tiden förut, när du först kom hit. Det är det jag menar. — Det är inte så lätt att vara likadan jämt och samt. — Han fortfor: När jag köpte stället efter far din, var det för det jag tänkte, att du hellre skulle vilja vara därnere, och då kunde vi flytta dit. Vad säger du om det? — Aj, aj, nu drog han det kortaste strået, och nu var han rädd för att mista sin kvinnfolkshjälp och bli lämnad ensam med kreaturen och hushållet igen, det förstod hon mycket väl. Ja, det har du talat om förut, svarade hon avvisande. — Ja. Men jag har inte fått något svar. — Svar? sade hon. Jag tål inte höra det mera!
