Vad skulle hon med pengar där i obygden? Sparade hon till något? Men vad i all världen sparade hon till och sparade hela året igenom?
Det var så mycket, som Axel inte förstod. Hade hon inte fått fästering, ja, hade hon inte fått guldring? Det hade ju också blivit gott mellan dem en lång tid efter denna sista stora gåva, men i all evighet verkade den inte, långt därifrån, och han kunde inte hålla på jämt och köpa ringar åt henne. Kort och gott: ville inte Barbro ha honom? Kvinnfolk voro ju konstiga! Stod en man med boskap och gott nybygge till reds åt henne på annat håll? Axel kunde ibland gå så långt, att han slog handen i bordet åt kvinnfolks dumheter och nycker.
Det var så besynnerligt, ingenting annat tycktes leka Barbro i hågen än stadslivet i Bergen. Gott. Men varför hade hon då rest hit upp till norden igen? Ett telegram från fadern skulle inte i och för sig ha flyttat henne en tum, hon måste ha haft något annat skäl. Här gick hon nu missnöjd från morgon till kväll, år efter år. Alla dessa kärl av trä och inte av bleck och järn, trebenta grytor i stället för kastruller, den eviga mjölkningen i stället för en promenad till mejeriet, grova bondskor, gulsåpa, hösäck under huvudet, aldrig mässingsmusik, aldrig några människor. Här gick hon…
De trätte ofta efter den stora sammanstötningen, ja, ganska ofta. Ska vi tiga om det eller ska vi tala om det? sade Barbro. Och du minns inte mycket, vad du har gjort far, sade hon. — Axel frågade: Nåå, vad har jag gjort? — Det vet du väl själv, svarade hon. Men förresten så blir nog inte du telegrafuppsyningsman. — Jaså. — Nej, det tror jag inte, förrän jag ser det. — Du menar, jag har inte huvud till det? — Det är bra för dig, om du har huvud, men inte läser du och inte skriver du, och aldrig tar du i tidningen. — Jag kan både läsa och skriva, så mycket jag behöver, sade han, men aldrig har jag hört nå'n värre käft än din. — Där har du den först som sist, sade hon och kastade silverringen på bordet. — Nå, än den andra? frågade han om en stund. — Ja, om du vill ta
