igen dina ringar, så skall du få dem, sade hon och strävade med att få av sig guldringen. — Det kan ingen stå ut med ditt lynne, förklarade han och gick ut.
Och naturligtvis hade hon snart båda ringarna på sig igen.
Det sårade henne heller inte i längden, att han misstänkte henne för att ha tagit livet av barnet. Tvärtom. Hon fnyste och var övermodig. Inte så att hon tillstod något, men hon sade: Nå, om jag hade kvävt det då? Du bor här uppe i obygden och vet inte om någonting på andra håll! — Då de en gång avhandlade denna fråga, tycktes hon vilja få honom att förstå, att han tog det alltför allvarligt; själv lade hon inte mera vikt vid ett barnamord än det förtjänade. Hon visste två flickor i Bergen, som hade tagit livet av sina barn, men den ena hade fått några månaders fängelse för att hon hade varit dum och inte gjort av med det, utan lagt ut det för att frysa ihjäl, men den andra flickan hade blivit frikänd. Nej, lagen är inte så omänskligt sträng nu som förr, sade Barbro. Och dessutom blir det inte alltid känt, sade hon. En av flickorna, som tjänade på hotell i Bergen, hade gjort av med två barn, hon var från Kristiania och gick både med hatt och plym. För det sista barnet fick hon tre månader, men det första visste ingen om, berättade Barbro.
Axel hörde på och blev mer och mer rädd för henne. Han försökte förstå, sökte skönja något i detta mörker, men hon hade i själva verket rätt: han tog det på sitt sätt för allvarligt. Hon var i allt sitt banala sedefördärv inte värd en allvarlig tanke. Ett barnamord var ju för henne inte något så oerhört, det var bara all den moraliska smuts och lösaktighet, som kunde väntas av en piga. Det visade sig också under den följande tiden: inte en timmes eftertanke; hon var helt naturligt densamma som förut, oföränderligt full av betydelselöst prat, full av piga. Jag måste bort med mina tänder, sade hon, och så skulle jag haft mig en jacka. En ”jacka” var ett slags kort
