Sida:Markens gröda 1923.djvu/245

Den här sidan har korrekturlästs

schangtilt, och därför ville hon hellre hit. Nej, det behövde inte han Brede bekymra sig för, hittills hade hennes himmelske fader öppnat dörr efter dörr för henne och bjudit henne stiga in. Och det såg ju nästan ut, som om Gud hade haft en mening med att sända henne hit till Måneland, hon hade frälsat ett människoliv i kväll.

Men nu börjar Axel bli så utmattad och hans ben så osäkra under honom. Det är märkvärdigt, han har hittills blivit duktigare att gå, allt efter som värme och liv kommit tillbaka i hans lemmar, nu kan han inte alls hålla sig uppe utan Bredes arm. Det tycktes börja, när Oline talade om sin lön, och sedan då hon åter räddade hans liv, blev det alldeles på tok. Ville han ändå när allt kom omkring förringa hennes triumf? Gud vet det, men hans hjärna hade nog kommit i gång igen. När de närma sig gården, stannar han och säger: Nej, det ser inte ut, som om jag skulle ta mig hem! — Brede tar honom utan vidare på ryggen. På det viset fortsätta de, Oline full av etter, Axel så lång han är på Bredes rygg. — Men hur var det, frågar Oline, skulle inte hon Barbro ha barn? — Barn? stönar Brede under sin börda. Det är ett mycket märkvärdigt tåg, men Axel låter bära sig, ända tills han blir nedsatt på brostenen.

Brede pustar förfärligt. — Ja, eller fick hon inget barn? frågar Oline. — Axel infaller hastigt med dessa ord till Brede: Jag förstår inte hur jag skulle bärgat mig hem i kväll, om inte du hade varit! Och han glömmer inte heller Oline: Tack skall du ha, Oline, du var den första som fann mig! Och tack ska ni nu ha bägge två!

Detta var den kväll, Axel blev räddad…


Under de följande dagarna vill Oline just inte tala om något annat än den stora tilldragelsen. Axel har fullt göra med att hålla igen. Oline kan peka på den plats hon stod på i stugan, då en Herrens ängel kallade henne ut på trappstenen för att lyssna efter nödrop. Axel har åter fått annat att tänka på och måste vara en man.