Sida:Markens gröda 1923.djvu/277

Den här sidan har korrekturlästs

han kunde väl stanna över natten? — Nej, då skulle de andra gå ifrån honom.

Å, nu hade väl Gustav börjat tröttna på det. Det var stiligt att snappa bort henne mitt för näsan på alla kamraterna och ha henne de veckorna han var på platsen. Men nu skulle han därifrån, till annat arbete, kanske till en käresta där hemma. Det var nya utsikter. Kunde han väl gå här och lata sig för Ingers skull? Han hade så goda skäl att sluta nu, att hon själv måste förstå det, men hon hade blivit så djärv, så hänsynslös, hon brydde sig inte om någonting. Det hade inte räckt så länge mellan dem, nej, men det hade räckt så länge de höllo på med murningen.

Inger går faktiskt och är sorgsen, ja, hon är så vansinnigt trofast, att hon sörjer. Det är inte så gott för henne, hon är utan skrymt och falskhet förälskad. Ja, hon skäms inte för det, hon är en kraftig kvinna full av svaghet, nu följer hon naturen omkring sig, hon har höstglöd. Medan hon står och gör i ordning matsäck till Gustav, bölja känslor genom hennes bröst. Hon tänker inte på, om hon har rätt till det eller om det är fara med det, hon ger bara efter, lysten efter att smaka, efter att njuta. Isak kunde lyfta henne upp i taket och sätta ned henne i golvet en gång till — ja, men hon bryr sig inte om det.

Hon går ut med matsäcken och lämnar den.

Nu hade hon satt ett ämbar till reds vid trappan, om Gustav skulle vilja följa med henne till bäcken för sista gången. Hon vill kanske säga honom något, kanske sticka till honom en eller annan sak, guldringen, Gud vet, hon var i stånd till allt. Men det måste väl få ett slut, Gustav tackar för matsäcken, säger farväl och går. Han går.

Där står hon.

Hjalmar! ropar hon högt, alldeles onödigt högt. Det är, som om hon jublade på trots — eller också är det i nöd.

Gustav går.

Hela hösten försiggår sedan det vanliga arbetet i hela trakten ända ned till bygden, potatisen tages upp, säden