Sida:Markens gröda 1923.djvu/287

Den här sidan har korrekturlästs

tro, att Axel Ströms angelägna ärende till byn var att köpa slåttermaskin och harv. Modern kunde också gärna få tro det. Men nu var det ingen av föräldrarna, som trodde det. De hade nog hört glunkas om, att det stod i sammanhang med ett nytt barnamord i trakten. — Ja, nu måste du gå och lägga dig, säger fadern till sist.

Sivert går och lägger sig. Han vet så mycket. Axel var inkallad till förhör. Det var mycket viktigt. Länsmannen hade rest med honom. Det var så viktigt, att länsmansfrun, som återigen hade fått en liten, lämnat barnet och rest med in till staden. Hon hade lovat, att hon skulle tala med juryn.

Nu gick det en mängd skvaller och rykten i byn, och Sivert märkte mycket väl, att man åter började dra sig till minnes ett visst tidigare barnamord. Utanför kyrkan avstannade samtalet, när han närmade sig, och hade han inte varit den han var, skulle folk kanske ha vänt sig ifrån honom. Det var gott att vara Sivert, först från en stor gård, en rik mans son, därnäst själv en duktig karl, en som förstod sig på arbete, var ett exempel för andra och hade respekt med sig. Han hade också hela tiden varit omtyckt i trakten. Bara nu inte Jensine fick höra för mycket, innan de reste hem. Sivert hade också sitt att ängslas för, även obygdens folk kan rodna och blekna. Han såg, då Jensine gick från kyrkan med lilla Rebecka. Hon hade också sett honom, men bara gått förbi. Så väntar han en stund och kör sedan bort till smedens för att hämta dem.

De sitta och äta, hela familjen äter middag. Sivert blir också bjuden på mat, men han har ätit. Tack! De visste, att han skulle komma, de kunde ha väntat den lilla stunden, det skulle de ha gjort på Sellanrå, det gjorde de inte här. — Ånej, det är väl inte sådan mat, som du bryr dig om, säger smedhustrun. — Nå, hur var det i kyrkan? frågar själva smeden, fast han varit i kyrkan han också.

Då Jensine och lilla Rebecka sitta på kärran, säger smedhustrun till sin dotter: Ja, ja, Jensine, nu får det inte dröja alltför länge, förrän du kommer hem igen! —