till huset, men Barbro kunde inte leva av det. Hon kunde ju också ha andra goda skäl till att komma i en säker ställning. Därför tog hon i dag en påse med kläder på ryggen och började vandra uppåt obygden. Nu kom det an på om Axel Ström ville ta emot henne! Men hon hade fått lysning förra söndagen.
Det regnar, det är ett smutsigt väglag, men Barbro går. Det kvällas, men då man ännu inte hunnit till olsmässetid, blir det inte mörkt. Stackars Barbro, hon sparar sig inte, utan går sitt ärende. Hon skall nu bort och börja sin nästa strid. Hon har i själva verket aldrig sparat sig, aldrig varit lat, därför är hon också smäcker och fin till figuren. Barbro har god fattningsgåva och använder den ofta till sitt eget fördärv; vad annat var att vänta? Hon har lärt att rädda sig från nöd till nöd, men hon har bärgat med sig åtskilliga goda egenskaper; ett barns död är ingenting för henne, men ett levande barn kan hon ge karameller. Så har hon ett utmärkt öra för musik, hon knäpper vekt och riktigt på gitarren och sjunger till det med hes röst, det är angenämt och litet vemodigt att höra på. Nej, inte har hon sparat sig. Så långt därifrån, att hon kastat bort sig själv helt och hållet och inte märkt, att hon förlorat något. Då och då gråter hon, och hennes hjärta håller på att brista vid tanken på det och det i hennes liv, det hör till, det kommer sig av de visor hon sjunger, det är poesien och söta vännen i henne, hon har narrat sig själv och många andra med det. Hade hon kunnat ta gitarren med i dag, skulle hon ha spelat litet för Axel i kväll.
Hon lagar så, att hon kommer sent fram, och allt är tyst och stilla på Måneland, när hon stiger in på gårdsplanen. Se, Axel har redan börjat slåttern kring husen och har fått in litet hö! Så räknar hon ut, att Oline, som är gammal, ligger inne i kammarn och Axel här ute i ladan, där hon själv brukade ligga. Hon går bort till den välkända dörren och känner samma spänning som en tjuv. Nu ropar hon sakta: Axel! — Vad är det? svarar Axel
