Sida:Markens gröda 1923.djvu/336

Den här sidan har korrekturlästs

den sakens skull skall du inte ligga och gråta, för jag har aldrig glömt dig. — Jaså.

Denna bekännelse gör Barbro gott, och hon säger: Och hur som helst: att kosta på henne resan hem från Amerika, när du kan slippa! — Hon avråder honom från hela företaget, det skulle bli för dyrt, och han var inte tvungen till det. Barbro tycktes ha föresatt sig att själv lägga grunden till hans lycka.

De blevo ense under nattens lopp. De voro ju inte främmande för varandra, men hade så ofta talat om varenda sak förut. Den nödvändiga vigseln skulle äga rum före olsmässan och slåttern, de behövde inte förställa sig, och Barbro var nu den ivrigaste att skynda på. Det stötte inte Axel, att Barbro var ivrig, och väckte ingen misstanke hos honom, tvärtom. Hennes brådska smickrade och upphetsade honom. Ja, han var en vildmarkens man, en råbarkad en, inte så noga på det, tusan så litet fin av sig, han var tvungen till både ett och annat, han såg på nyttan. Därtill kom, att Barbro var så ny och vacker för honom igen, nästan litet sötare än förr. Hon var som ett äpple, och han bet i det. Det hade ju redan lyst för dem.

Om barnliket och rannsakningen tego båda.

De talade däremot om Oline. Hur skulle de bli kvitt henne? Ja, hon måste bort! sade Barbro. Vi ha inte henne att tacka för någonting. Hon är bara full av skvaller och elakhet. — Men det var lättare sagt än gjort att få bort Oline.

Redan första morgonen, när Barbro visade sig, anade väl gamla Oline sitt öde. Hon tog ögonblickligen illa vid sig, men dolde det och nickade, satte fram en stol. Det hade gått en dag om sänder på Måneland. Axel hade ju burit vatten och ved och gjort det allra tyngsta arbetet åt henne, och Oline hade själv rett upp det övriga. Hon hade under tidens lopp blivit ense med sig själv om att stanna på nybygget hela sitt liv, men nu kom Barbro och gjorde detta om intet.

Där som att här hade funnits en kaffetår i huset, så skulle du ha fått den, sade hon till Barbro, Skall du