XII.
Det kommer ett märkvärdigt tåg upp till Sellanrå, kanske litet löjligt som tåg, men inte bara löjligt: det är tre män med väldiga bördor, med säckar som hänga frampå bröstet och nedåt ryggen på dem. De gå i gåsmarsch och tillropa varandra skämtsamma ord, men de bära tungt. Lille bokhållare Andresen är den förste i tåget, och det är för resten också hans tåg: han har rustat ut sig själv, Sivert på Sellanrå och en tredje, Fredrik Ström på Breidablik, till denna expedition. Tusan till liten stöddig karl, den bokhållare Andresen, hans axel tynges snett mot jorden, och tröjan hans är nedkrängd från halsen, sådan går han, men han bär och bär på sin börda.
Han har inte precis köpt Storborg och handelsboden efter Eleseus, det har han inte råd till; han har bättre råd till att vänta litet och kanske få alltsammans för intet. Andresen är ingen dum karl, han har tills vidare arrenderat gården och sköter handelsboden.
Han har gått igenom varulagret och funnit en mängd osäljbara saker i Eleseus’ handelsbod, såsom t. ex. tandborstar, broderade bordlöpare, ja, till och med små fåglar, som sutto på en ståltråd och sade pip, när man klämde på dem på rätta stället.
Alla dessa varor är det nu han dragit ut på vandring med; han vill sälja dem till gruvarbetarna på andra sidan fjället. Han har från Aronsens tid erfarenhet av att gruvarbetare köpa allt möjligt. Nu förargar det honom bara, att han har måst lämna kvar sex gunghästar, som Eleseus köpte hem på sin sista Bergensresa.
Karavanen skrider in på gårdsplanen på Sellanrå och lägger av sig bördorna. Karlarna vila inte länge. När
