na och såg på allt som skulle varit gjort. Var gång hade han småpojkarna med, alltid en av dem på armen. Det var roligt att höra på deras prat och svara på deras frågor.
Gamla Oline hade han, för att han inte hade någon annan. Oline var i själva verket inte så tokig att ha, hon kardade och spann och stickade strumpor och mulvantar och ystade getost hon också. Men hon hade ingen lycklig hand, och hon arbetade utan kärlek; intet som hon satte sina händer till var ju hennes. Isak hade en gång under Ingers tid köpt en mycket vacker ask hos handelsmannen. Den stod på hyllan, var av lergods och hade ett hundhuvud på locket, egentligen var det väl en sorts tobaksdosa. Oline tog av locket och tappade det i golvet. Inger hade lämnat efter sig några fuchsiaplantor i en trälåda. De stodo under glas. Oline tog av glasen och tryckte på dem igen hårt och elakt — dagen efter voro alla plantorna döda. Det var nog inte så lätt för Isak att åse detta. Han tog kanske på sig en min, och som det inte fanns något vekt eller mjäkigt hos honom, så var det kanske en farlig min. Oline stod på sig, hon sade förargad: Kunde jag rå för det! — Det vet jag inte, sade Isak, men du kunde ha låtit dem vara. — Jag skall inte röra hennes blommor mera, sade Oline då. Men nu voro de döda.
Och varför kommo lapparna så ofta inom på Sellanrå nu för tiden? Os-Anders, vad hade han här att göra, kunde han inte gå förbi utan att titta in? Han kom två gånger över fjället på en sommar, och Os-Anders hade ju ingen ren att se till, men levde av att tigga och vara hos andra lappar. När han kom till nybygget, släppte Oline, vad hon hade för händer och började sladdra med honom om folk från bygden. När han sedan gick, var hans påse tung av mångt och mycket. — Isak teg lugnt i två år.
Så skulle Oline ha nya skor igen, och då teg han inte längre. Det var på hösten, och Oline slet skor var dag i stället för att gå i lappskor eller trätofflor. Isak sade: Det är vackert väder nu om dagarna, hm! Så började
