IX.
Åren gå.
Det kom åter en ingenjör med förman och två arbetare till Sellanrå, och de skulle åter draga fram telegraflinje över fjället. Som de nu stakade, skulle linjen komma att gå strax ovanför gården, en rak väg skulle huggas i skogen, det skadade inte, det gjorde stället mindre ödsligt, världen trängde in och lyste.
Ingenjören sade: Det här stället blir nu mittpunkten mellan två dalgångar, du blir kanske erbjuden uppsikten över linjen åt bägge hållen. — Jaså, sade Isak. — Du får en tjugufem daler om året. — Jaså, sade Isak. Men vad skall jag göra för det? — Hålla ledningen i stånd, reparera tråden, när den slits av, röja bort buskar, som växer upp i linjen. Du får en liten fin maskin på väggen, som visar dig, när du skall ut, och då måste du släppa allt du har för händer och gå.
Isak funderade: Jag kan nog åta mig arbetet om vintern, sade han. — Hela året, sade ingenjören, hela året naturligtvis, sommar som vinter. — Isak förklarade: Vår och sommar och höst har jag jordbruksarbete och hinner inte annat.
Då måste ingenjören se på honom en god stund, innan han gjorde följande häpna fråga: Kan du tjäna mera på det? — Tjäna? sade Isak. — Om du tjänar mera på jordbruksarbete de dagarna du skulle vara ute och se till linjen? — Det vet jag inte, svarade Isak. Det är nu så, att det är för jordens skull jag är här. Jag har många människor och ännu fler djur att hålla vid liv. Vi lever av jorden. — Jaa, jag kan ju erbjuda platsen åt en annan, sade ingenjören.
Detta hot tycktes i själva verket endast göra Isak lät-
