den kraftförbrukning, hvarmed ångmaskinen i detta fall arbetar i menniskans tjenst, så få vi uppteckna det anmärkningsvärda faktum, att ångförbrukningen för lokomotiv- och ångbåtsdriften i mellersta Europa är två till tre gånger så stor som för fabriksdriften. I England är förhållandet kanske ej fullt så stort, ehuru det i alla händelser är af betydenhet, i Amerika deremot ej mindre. I alla fall är således den siffra man har att taga i betraktande af den allra största betydelse. Men detta transportväsende betjenas af en ganska ansenlig bråkdel af arbetsbefolkningen, och detta under omständigheter, som ej äro i princip tryckande, ej nedsättande, ej farliga för helsan, utan hvilka snarare i allmänhet äro rätt gynsamma. I detta fall har således ångmaskinen å begge sidor verkat välsignelserikt; på detta ställe finnes ej heller arbetarefrågan, eller har, om den frambesvärjes, ej den mörka bakgrund, som består i arbetarens ofvan skildrade ställning.
Ett lika gynsamt, eller åtminstone ej ogynsamt, tillstånd finna vi på den större maskinbygnadens område, der det är fråga om tillverkning af lokomotiv, ångmaskiner, jernvägsvagnar, sjöångmaskiner, ångpannor, fartyg o. s. v. Här har arbetaren i allmänhet ett om också ansträngande, dock helsosamt och ej alltför enformigt och dervid inbringande arbete i ångmaskinens tjenst. Det af de bästa afsigter genomträngda tillmötesgåendet af flera fabrikanter och arbetsledare har att uppvisa ganska vackra följder. Der olidliga förhållanden egt rum på de omnämnda arbetsområdena, har den sista tiden genom humana öfverenskommelser, som lämpligen ordna frågan om aflöning och arbetstid, upphäft dessa, eller åtminstone visat, att de kunna häfvas. Följaktligen är här lagstiftningen i tillfälle att genom ett rigtigt aktgifvande på förhållandena häfva ett möjligen existerande ondt eller förebygga ett hotande sådant.
Ännu kunde många exempel af liknande beskaffenhet här uppräknas. De redan anförda må emellertid vara tillräckliga, för att öfvertyga oss om, att ej i sjelfva maskinernas princip ligger deras i dagen trädande fientlighet mot menniskans väl. Derpå bör från mekanikerns sida framkastas den frågan, om och på hvad sätt man på sjelfva maskinväsendets område kan bidraga till botandet af det onda, som maskinerna förorsakat samhället såsom bihang till fördelarne.
De båda allmänna rigtningar, i hvilka vi ofvan visat, att maskinerna verka ofördelaktigt för arbetsklassen, nemligen kraftens och maskinofakturens rigtningar, visa i förbund det gemensamma sträfvandet, att de, för att uttrycka oss kort, öfverlemna arbetaren åt kapitalet. Ångmaskinen arbetar gynsammare, d. v. s. sparsammare, ju större den är. Den har derföre en naturlig tendens till förstoring. En industri, som lemnar en enkel produkt, såsom t. ex. kaliko, skall derföre nödvändigt tillfalla kapitalet, emedan detta ensamt är i stånd att åstadkomma den storartade anläggning, hvars drift förmår lemna en billig produkt, lämplig för handeln. I alla händelser torde vi nu med afseende på väfveriernas och spinneriernas storlek hafva temligen uppnått gränsen för deras öfverskådlighet; men vid denna gräns är med säkerhet kapitalet ensamt herrskande. Den mindre, enskilde väfvaren eller spinnaren står magtlös mot detsamma, eller är, om han vill blifva sjelfständig, tvungen att nedsätta sina priser så lågt, som kapitalet fordrar. Det sist nämda har derigenom blifvit i stånd att förgöra välståndet i hela landskap, eller helt och hållet ensidigt koncentrera detsamma. Anmärkningsvärdt är likaledes, att på väfveriets eller textilindustriens område i allmänhet har det våldsamma medel, som består i “strejker“, alldeles ingenting uträttat till arbetarens fördel. Om vi emellertid närmare skärskåda väfverifrågan, finna vi, att här ej blott verktyget, väfstolen, som kan för billigt pris anskaffas, utan äfven ångmaskinen, kraftalstraren, förlänar öfvervigten. Blott kapitalet förmår anskaffa och drifva den väldiga ångmaskinen, kring hvilken grupperar sig den öfriga delen af anläggningen, som visserligen äfven fordrar kapital, men dock ej är oskiljaktig derifrån. Just på denna grund har väfnadsindustrien så länge motstått ångmaskinens våld, om också under hunger och bekymmer.
Uppenbarligen stå vi här inför en princip. Arbetsmaskinen är i ganska många fall ej en enhet, utan är delbar och finner i en och samma fabriksanläggning användning i en mängd likadana exemplar, som af ångmaskinen blott löst sammanhållas. Dessa enskilda arbetsmaskiner stå ej öfverdrifvit högt i pris, utan tvärtom håller maskinbygnadens maskinofaktur på att med tilltagande fullkomlighet lemna dem billigare och billigare. I de fall, der dessa vilkor sammanstöta, finnes alltså en möjlighet, att motstå kapitalets ogynsamma öfvervigt, nemligen den att äfven göra kraften oberoende af kapitalet. Den forne, mindre väfvaren skulle undandragas kapitalets öfvervigt, om vi kunde lemna honom det för hans väfstol behöfliga måttet af elementär drifkraft. Det samma kunde väl äfven med framgång försökas på spinneriets område, ehuru detta är långt mera underkastadt maskinens välde än väfveriet. Men denna sista omständighet kunna vi förklara deraf, att spinnmaskinen inom sig bär samma tendens till förstoring som ångmaskinen, d. v. s. arbetar billigare ju större den är. Andra områden, på hvilka vi med full rätt kunna tillämpa ofvan nämnda slutföljd, äro snickeriet, låstillverkningen, gördelmakeriet, bleckslageriet, borstbinderiet, pumpmakeriet o. s. v. Hvad som fattas dessa handtverk är dels kraft, dels arbetsmaskiner. De senare skulle dock den enskilde handtverkaren äfven redan nu kunna skaffa sig, då de erhållas till verkligen billigt pris; men det fattas honom ännu alltid drifkraft. En snickare, som man tillhandahölle billig drifkraft för en cirkelsåg, en bandsåg, en trähyflingsmaskin, en sinkfräsningsmaskin, skulle lika väl kunna arbeta med dessa maskiner hemma, som han nu gör det i möbelfabriken, hvilken dragit honom till sig. Han skulle dervid genom att på mångfaldigaste sätt få använda sin maskingrupp förvärfva sig eller återvinna sin skicklighet, hvilken han förlorat såsom fabriksarbetare. På samma sätt skulle förloppet gestalta sig vid de öfriga omnämda handtverken. Handtverksmästaren skulle oaktadt vissa fördelar hos den stora industrien kunna konkurrera dermed, emedan vid hemarbetet såsom verksam faktor inträder familjemedlemmarnes ömsesidiga understöd, eller i allmänhet det moraliska elementet. Handtverksmästaren skulle med sin omgifning af biträden och lärligar bilda en afslutad arbetsorganism med hufvud och lemmar, öfver- och underordnade krafter, som skulle likna det hittills varande handtverket, och afvika derifrån genom maskinernas uppträdande. Kunde handtverkaren en gång utöfva konkurrens, så skulle denna hastigt tilltaga, emedan i samma stund äfven tillgången på arbetare skulle minskas för den stora industrien, d. v. s. för kapitalet. Kapitalet skulle härigenom förlora frestelsen att kasta sig på sådana arbeten, för hvilka den lilla verkstaden kan fylla behofvet, och skulle sålunda sjelfmant här uppgifva sitt centraliseringssträfvande.
Hvad sålunda maskinväsendet har att göra för att motverka en väsentlig del af det onda är att anskaffa billig, mindre drifkraft, eller med andra ord: små kraftmaskiner, som kunna drifvas med liten kostnad. Gifva vi handtverksmästaren
