Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/165

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
143
menniskans plats i djurens serie.

de anmärkningar, som nyss hafva blifvit gjorda öfver den jemförelsevis ringa betydelsen för klassifikationen af hjernans stora utveckling hos menniskan, och om vi likaledes bibehålla i minnet, att de skarpt markerade olikheterna mellan menniskans och de fyrhändtes kranier (hvilka senast hafva framhållits af Bischoff, Aeby och andra) tydligen följa af deras hjernors olika utveckling. För det andra måste vi ihågkomma, att nästan alla andra vigtigare skilnader mellan menniskan och de fyrhändte tydligen äro anpassade till sin natur och hufvudsakligen hänföra sig till menniskans uppräta ställning, t. ex. byggnaden af hennes hand, fot och bäcken, krökningen af hennes ryggrad och hennes hufvuds ställning. Skälarnes familj erbjuder ett godt exempel på anpassade karakterers ringa vigt för klassifikationen. Dessa djur skilja sig till kroppsformen och extremiteternas byggnad långt mera från alla andra Carnivora, än menniskan gör det från de högre aporna; dock äro skälarne i hvarje system, från det Cuvier’ska till det nyaste af hr Flower,[1] stälda såsom blott en familj inom ordningen Carnivora. Om menniskan icke sjelf hade klassifiserat sig, skulle hon aldrig hafva tänkt på att uppställa en särskild ordning för att upptaga sig sjelf.

Det skulle ligga utom gränserna för min föresatta uppgift och fullkomligt öfverstiga mina kunskaper att nämna de otaliga bildningar, hvari menniskan öfverensstämmer med de öfriga Primates. Vår store anatom och filosof, professor Huxley, har fullständigt afhandlat detta ämne[2] och har kommit till den slutsatsen, att menniskan i alla delar af sin organisation mindre skiljer sig från de högre aporna än dessa från de lägre medlemmarne af samma grupp. Följaktligen “gifves det icke något skäl att ställa menniskan i en särskild ordning“.

På ett föregående ställe i denna del anförde jag åtskilliga fakta, hvilka visade, huru nära menniskan till sin kroppsbyggnad öfverensstämmer med de högre däggdjuren, hvilken öfverensstämmelse tvifvelsutan beror på vår stora likhet i den fina byggnaden och i den kemiska sammansättningen. Jag anförde t. ex., att vi äro underkastade samma sjukdomar och angripas af beslägtade parasiter, att vi i allmänhet hafva smak för samma retmedel, och att verkningarna deraf, liksom af åtskilliga läkemedel, äro desamma, äfvensom andra dylika fakta.

Som små ovigtiga likhetspunkter mellan menniskan och de

  1. Proceedings of the Zoological Society, 1869, sid. 4.
  2. Evidence as to Man’s Place in Nature, 1863, sid. 70, et passim.