högre aporna i allmänhet icke omnämnas i systematiska verk, och emedan de, i händelse de äro talrika, uppenbara vårt slägtskapsförhållande, vill jag framställa några sådana punkter. Anletsdragens inbördes ställning är tydligen densamma hos menniskan och de fyrhändte; de olika själsrörelserna frambringas äfvenledes genom nästan likartade rörelser i musklerna och huden, förnämligast ofvan ögonbrynen och rundt omkring munnen. Några få uttryck äro i sanning nästan desamma, t. ex. vissa ap-arters gråt och det skrattande ljud, som frambringas af andra, hvarunder munvikarne dragas bakåt och de undre ögonlocken skrynklas. Ytteröronen äro äfvenledes lika. Hos menniskan är näsan mycket mera framstående än hos de flesta apor, men vi kunna spåra början till en örnlik krökning på näsan hos Hoolock-Gibbon, och denna krökning är hos Semnopithecus nasica drifven till en löjlig ytterlighet.
Många apors ansigten prydas af skägg, polisonger eller mustascher. Håret på hufvudet växer till en betydande längd hos några Semnopithecus-arter,[1] och hos Möss-apan (Macacus radiatus) utgår det från en punkt af hjessan med en bena i midten liksom hos menniskan. Det uppgifves vanligen, att pannan förlänar menniskan hennes ädla och intellektuela utseende: men det tjocka hufvudhåret hos möss-apan slutar framåt helt tvärt och efterföljes af så kort och fint hår eller fjun, att pannan med undantag af ögonbrynen på litet afstånd synes helt naken. Man har felaktigt uppgifvit, att ögonbryn icke finnas hos någon apa. Hos den nyssnämnda arten är graden af nakenhet på pannan olika hos olika individer; och Eschricht uppgifver,[2] att hos våra barn gränsen mellan den hårbevuxna hufvudsvålen och den nakna pannan stundom icke är väl utmärkt, så att vi här synas hafva ett obetydligt fall af återgång till en stamfar, hos hvilken pannan ännu icke hade blifvit alldeles naken.
Det är en välbekant sak, att håret på våra armar sträfvar att konvergera ofvan- och nedifrån mot en punkt på armbågen. Denna egendomliga anordning, hvilken är så olika med förhållandet hos de lägre däggdjuren, är gemensam för gorillan, chimpanseen, orangen, några Hylobates-arter äfvensom för några amerikanska apor. Men hos Hylobates agilis är håret på underarmen rigtadt nedåt eller mot handleden på det vanliga sättet, och hos H. lar står det nästan rätt ut, endast med en mycket obetydlig lutning
