Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/180

Den här sidan har korrekturlästs
158
menniskans frändskaper och slägtledning.

Slutsats. — Den bästa definition, som någonsin har blifvit gifven på förkofran eller framåtskridande inom den organiska skalan, är von Baer’s, och denna hvilar på vidden af differentieringen och specialisationen af de olika delarne hos samma varelse, då den, såsom jag skulle vara benägen att tillägga, hinner till sin fulla utveckling. Nu, då organismerna genom naturligt urval hafva blifvit långsamt anpassade för olika lefnadsförhållanden, skola deras kroppsdelar i följd af den fördel, som har vunnits genom det fysiologiska arbetets delning, hafva blifvit allt mera differentierade och specialiserade för olika förrättningar. Samma kroppsdel synes ofta hafva blifvit först modifierad för ett ändamål och derpå långt efteråt för någon annan, helt skiljaktig uppgift, och på så sätt hafva alla kroppsdelarne blifvit mer och mer sammansatta. Men hvarje organism skall ännu bibehålla den allmänna byggnadstypen hos den stamfader, från hvilken han ursprungligen härledde sig. I öfverensstämmelse med denna åsigt synes det, om vi öfvergå till geologisk bevisning, att organisationen i det hela taget har gått framåt i verlden med långsamma och afbrutna steg. I vertebraternas stora provins har den nått sin höjdpunkt med menniskan. Man bör dock icke antaga, att grupper af organiska varelser alltid öfverväldigas och försvinna, så snart som de hafva gifvit upphof till andra, fullkomligare grupper. De senare kunna, ehuru segrande öfver sina företrädare, icke hafva blifvit bättre anpassade för alla ställen i naturens hushållning. Några gamla former synas hafva qvarlefvat, emedan de hafva bebott skyddade platser, hvarest de icke hafva varit utsatta för mycket allvarsam täflan, och dessa hjelpa oss ofta att uppställa våra genealogier genom att gifva oss en god ide om forna och utdöda befolkningar. Men vi böra icke råka ut för det misstaget att betrakta de nu lefvande medlemmarne af någon lågt organiserad grupp som fullkomliga representanter af sina forna föregångare.

De äldsta stamfädren i vertebraternas provins, af hvilka vi äro i stånd att erhålla en dunkel bild, utgjordes tydligen af en grupp af hafsdjur[1], hvilka liknade de nu lefvande ascidiernas

  1. Alla vitala funktioner sträfva att försiggå under bestämda och återkommande perioder, och hos djur, som äro utsatta för ebb och flod, skulle perioderna sannolikt blifva lunära, ty sådana djur måste hafva blifvit lemnade på det torra eller betäckts med djupt vatten, försetts med öfverflöd på föda eller satts på förknappning under ändlösa generationer med regelbundna lunära mellantider. Om vertebraterna då härleda sig från ett med de nu lefvande, för ebb och flod utsatta ascidierna beslägtadt djur, blir den hemlighetsfulla omständigheten begriplig, att hos de högre och nu på land lefvande vertebraterna, att icke nämna andra klasser, många normala och