Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/189

Den här sidan har korrekturlästs
167
specifika skilnaders värde.

ett så allmänt resultat af arters korsning i naturtillståndet. I följd af dessa olika omständigheter kan man med skäl påstå, att de korsade menniskoracernas fullständiga fruktsamhet, om den blefve bevisad, icke skulle absolut hindra oss att uppställa dem som skilda arter.

Oberoende af fruktsamheten har utseendet hos afkomman efter en korsning någon gång ansetts lemna bevis för, antingen slägtformerna böra uppställas såsom arter eller varieteter; men efter omsorgsfullt studium af beviset har jag kommit till den slutsatsen, att inga allmänna reglor af detta slag kunna anses tillförlitliga. Så liknar, hvad menniskan angår, afkomman af de olika racerna i alla hänseenden afkomman af verkliga arter och varieteter. Det synes t. ex. af det sätt, hvarpå båda föräldrarnes karakterer förenas, och af att den ena formen genom upprepade korsningar i sig upptager den andra. I detta senare fall bibehåller afkomman både af korsade arter och varieteter under lång tid en benägenhet att återgå till sina föräldraformer, i synnerhet till den, som har öfverhand vid öfverflyttningen. Då en karakter plötsligen har visat sig hos en race eller art som resultatet af en enda variationsakt, hvilket är vanligt med monstrositeter,[1] och denna race har blifvit korsad med en annan, som icke har egt sådana karakterer, visa sig de ifrågavarande karaktererna icke allmänt hos ungarne i ett hopsmält tillstånd, utan öfverflyttas till dem antingen fullständigt utvecklade eller alldeles icke. Då inom de korsade menniskoracerna sådana fall sällan eller aldrig inträffa, kan detta användas som ett skäl mot den af några ethnologer framstälda åsigten, att vissa karakterer, t. ex. negerns svarta färg, först visade sig som en plötslig variation eller lek. Hade sådant varit händelsen, är det sannolikt, att mulatter ofta skulle födas antingen fullkomligt svarta eller fullkomligt hvita.

Vi hafva nu sett, att en naturforskare kunde känna sig sjelf fullt berättigad att uppställa menniskoracerna som skilda arter, ty han har funnit, att de skilja sig genom många olikheter i byggnad och beskaffenhet, hvilka till en del äro af vigt. Dessa olikheter hafva likaledes förblifvit nästan beständiga under ganska långa tidrymder. Han skall i viss grad hafva påverkats af menniskans enorma utbredningsförhållande, hvilket är en stor anomali i däggdjursklassen, om menniskoslägtet betraktas som en enda art. Han skall hafva känt förvåning öfver de olika så kallade racernas fördelning i jemförelse med andra otvifvelaktigt skilda

  1. The Variation of Animals o. s. v., vol. II, sid. 92.