Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/193

Den här sidan har korrekturlästs
171
äro menniskoracerna arter?

eller en stadsdel. Vi hafva ett praktiskt exempel på svårigheten i de aldrig upphörande tvifvelsmålen, om många nära beslägtade däggdjur, foglar, insekter och växter, hvilka representera hvarandra i Norra Amerika och Europa, skola uppställas som arter eller geografiska racer, och på samma sätt är det med naturalstren på många öar, som äro belägna på litet afstånd från närmaste fastland.

Å andra sidan skola de naturforskare, hvilka erkänna utvecklingsprincipen, — och denna erkännes nu af större antalet framträdande personer — tvifvelsutan vara öfvertygade, att alla menniskoracerna härstamma från en enda ursprunglig stam, antingen de anse lämpligt att för uttryckande af deras olikhetsgrad[1] beteckna dem som skilda arter eller icke. I afseende på våra husdjur är frågan, om de olika racerna hafva uppkommit från en eller flere arter, annorlunda beskaffad. Ehuru alla sådana racer, så väl som alla naturliga arter inom samma slägte, tvifvelsutan hafva utgått från samma ursprungliga stam, är det dock ett lämpligt diskussionsämne, om t. ex. alla tama hundracer hafva erhållit sina nuvarande olikheter, sedan någon art först tamdes och uppföddes af menniskan, eller om de ega några af sina karakterer i följd af arf från skilda arter, hvilka redan i ett naturtillstånd hade blifvit förändrade. Då det gäller menniskoslägtet, kan icke någon sådan fråga framställas, ty det kan icke sägas hafva blifvit domesticeradt under någon särskild period.

Då menniskoracerna på en ytterst aflägsen tid söndrade sig från sin gemensamme stamfader, borde de, såsom få till antalet, hafva skilt sig endast obetydligt från hvarandra; följaktligen borde de då, så vidt som deras åtskiljande karakterer afses, hafva haft mindre anspråk än de nu existerande så kallade racerna att uppställas som skilda arter. Icke desto mindre skulle äldre racer kanske af några naturforskare hafva blifvit uppstälda som skilda arter, så godtyckligt är uttrycket, om deras olikheter, ehuru ytterst ringa, hade varit konstantare än nu för tiden och icke hade öfvergått i hvarandra.

Det är dock möjligt, ehuru långt ifrån sannolikt, att menniskans äldsta förfäder först kunde hafva divergerat mycket till karakteren, tills de blefvo hvarandra mera olika, än förhållandet är med några nu lefvande racer, men att de sedermera konvergerade till karakteren, såsom Vogt[2] har gifvit vid handen. Då

  1. Se härom professor Huxley i Fortnightly Review, 1865, sid. 275.
  2. Lectures on Man, engelska öfversättningen, 1864, sid. 468.