Lagar för förärfningen.
För att inse, huru könsurvalet har verkat och i tidernas längd frambringat tydliga resultat hos många djur af många klasser, är det nödvändigt att i minnet bibehålla lagarne för förärfningen, så vidt som de äro kända. Två skilda element innefattas under uttrycket “förärfning“, nämligen karakterernas öfverflyttande och utveckling; men som dessa i allmänhet gå hand i hand, öfverses skilnaden ofta. Vi märka denna skilnad hos de karakterer, hvilka öfverflyttas under de tidigare lefnadsåren, men som endast vid könsmognaden eller vid hög ålder utvecklas. Vi se samma skilnad tydligare hos sekundära könskarakterer, ty dessa öfverflyttas genom båda könen, ehuru de utvecklas blott hos det ena. Att de förefinnas hos båda könen, visar sig tydligt, då två arter, hvilka hafva starkt markerade könskarakterer, korsas, ty hvardera öfverflyttar de karakterer, som äro egendomliga för dess eget han- och honkön, till båda könens hybrida afkomma. Samma faktum är likaledes uppenbart, om karakterer, som tillhöra hanen, tillfälligtvis utveckla sig hos honan, då hon blir gammal och sjuklig, och så omvändt hos hanen. Vidare uppträda tillfälligtvis karakterer, som hade de öfverflyttats från hanen till honan, t. ex. då hos vissa hönsracer sporrar regelbundet uppträda hos de unga och friska hönorna; men i sjelfva verket hafva de helt enkelt blifvit utvecklade hos honan, ty i hvarje kull förärfves hvarje detalj i sporrens byggnad genom honan till hennes hanafkomlingar. I alla fall af återgång öfverflyttas karakterer genom två, tre eller många generationer samt utvecklas då under vissa okända gynsamma vilkor. Denna vigtiga skilnad mellan öfverflyttande och utveckling skall lättast bibehållas i minnet medelst tillhjelp af hypothesen om pangenesis, antingen den nu antages som sann eller icke. Enligt denna hypothes afsöndrar hvarje enhet eller cell af kroppen små knoppar eller outvecklade atomer, hvilka öfverflyttas till båda könens afkomlingar och mångfaldigas genom sjelfdelning. De kunna förblifva outvecklade under de tidiga lefnadsåren eller under följande generationer, alldenstund deras utveckling till enheter eller celler, lika dem, från hvilka de sjelfva härleda sig, beror på deras frändskap och förening med andra enheter och celler, som förut hafva blifvit utvecklade på det rigtiga tillväxtsättet.
Förärfning i motsvarande lefnadsperioder. — Denna
tendens är väl bevisad. Om en ny karakter uppträder hos ett
djur, medan det är ungt, skall den, antingen den varar hela lifvet
igenom eller endast för en tid, enligt den allmänna regeln
