Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/285

Den här sidan har korrekturlästs
263
ordningen homoptera.

som sålunda frambringas, kunde tydligen höras ombord på “Beagle“, då det låg för ankar en fjerdedels (engelsk) mil från Brasiliens kust, och kapten Hancock uppgifver, att det kan höras på en (engelsk) mils afstånd. Grekerna höllo fordom och chineserna hålla ännu dessa insekter i bur för deras sångs skull, så att denna måste vara angenäm för somliga menniskors öron.[1] Cicadiderna sjunga i allmänhet om dagen, hvaremot fulgoriderna synas vara nattliga sångare. Enligt Landois,[2] hvilken nyligen har undersökt saken, frambringas ljudet genom vibrationen af andhålens bräddar, hvilka sättas i rörelse medelst en från tracheerna utstött luftström. Det förstärkes genom en underbart sammansatt resonansapparat, hvilken bildas af två med fjäll täckta håligheter. I följd deraf kan ljudet i sanning kallas en röst. Hos honan finnes musikapparaten tillstädes, dock mycket mindre utvecklad än hos hanen, och begagnas aldrig till ljuds frambringande.

Angående musikens ändamål säger dr Hartman[3] vid tal om Cicada septemdecim i Förenta Staterna: “Trummandet höres nu (den 6 och 7 Juni 1851) i alla rigtningar. Jag tror, att det är hanarnes uppfordran till parning. Då jag stod bland de i jemnhöjd med mitt hufvud räckande unga kastanjeträden, der hundratals funnos omkring mig, märkte jag, att honorna samlade sig omkring de trummande hanarne.“ Han tillägger: “Under denna tid af året (Augusti 1868) frambragte ett dvergartadt päronträd i min trädgård omkring femtio larver af Cicada pruinosa, och jag iakttog många gånger, att honorna slogo ned invid en hane, under det att han utstötte sina gälla toner.“ Fritz Müller skrifver till mig från Södra Brasilien, att han ofta har åhört en musikalisk täflan mellan två eller tre Cicada-hanar, som egde en särdeles högljudd stämma och suto på betydligt afstånd från hvarandra. Så snart som den förste hade slutat sin sång, började en annan omedelbart, och sedan denne hade slutat, begynte ännu en annan och så vidare. Som så mycken rivalitet råder mellan hanarne, är det sannolikt, att honorna icke endast upptäcka dem genom de frambragta ljuden, utan att de, i likhet med fogelhonor, uppeggas och lockas till den hane, som har den mest tilldragande stämman.

Jag har icke funnit några väl uttryckta exempel på

  1. Dessa enskildheter äro tagna ur Westwood’s Modern Classification of Insects, vol. II, 1840, sid. 422. Se äfvenledes angående Fulgoridæ Kirby och Spence, Introduction o. s. v., vol. II, sid. 401.
  2. Zeitschrift für wissenschaftlische Zoologie, band XVII, 1867, sid. 152—158.
  3. Jag är hr Walsh förbunden, emedan han har sändt mig detta utdrag ur en Journal of the Doings of Cicada septemdecim af dr Hartman.