Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/340

Den här sidan har korrekturlästs
2
sekundära könskarakterer.

tillredt för henne. “Han rusar rundtomkring henne i alla rigtningar, derefter till de byggnadsmaterialier, som han har samlat till nästet, och vidare tillbaka i ett ögonblick; om hon icke rör sig framåt, tager han sig före att stöta till henne med nosen och försöker derefter att med stjerten och sidotaggarne drifva henne till nästet“.[1] Hanarne sägas vara polygamister;[2] de äro ytterligt modiga och stridslystna, hvaremot “honorna äro fullkomligt fredliga“. De utkämpa stundom förtviflade strider, “ty dessa små kämpar haka sig fast vid hvarandra under flere sekunder och tumla flere gånger öfver ända, tills deras styrka synes fullkomligt uttömd“. Hos den sträfstjertade spiggen (Gasterosteus trachurus) simma hanarne, då de kämpa, rundtomkring hvarandra, hvarvid de bita och försöka genomborra hvarandra med sina uppresta sidotaggar. Samme skriftställare tillägger:[3] “Dessa små furiers bett är ganska skarpt. De använda också sina sidotaggar med så olycksbringande verkan, att jag har sett ett exemplar under en strid fullkomligt slita upp sin motståndare, så att denne sjönk till botten och dog“. Då en fisk blir besegrad, “tager hans modiga uppförande slut, hans glada färger förblekna, och han döljer sin skam bland sina fridsamma kamrater, men blir någon tid bortåt föremål för sin besegrares förföljelser“.

Laxhanen är lika stridslysten som den lille spiggen, och så är förhållandet äfven med forellhanen, enligt hvad jag hör af dr Günther. Hr Shaw åsåg en häftig, hela dagen igenom varande strid mellan två laxhanar, och fiskeriöfverintendenten hr R. Buist underrättar mig, att han från bron i Perth ofta har iakttagit, att hanarne hafva drifvit bort sina rivaler, då honorna lade sin råm. Hanarne “bekämpa och sarga hvarandra beständigt på lekplatserna, och många skada hvarandra så, att det orsakar åtskilligas död; många ses simma nära flodstränderna i ett slags utmattning och tydligen på väg att dö“.[4] Föreståndaren för kläckdammarne i Stormontfield besökte, såsom hr Buist meddelar mig, i Juni 1868 norra Tyne och fann der omkring 300 döda laxar, hvilka alla med undantag

  1. Se hr R. Warington’s intressanta artiklar i Annals and Mag. of Nat. Hist., Oktober 1852 och November 1855.
  2. Noel Humphreys, River Gardens, 1857.
  3. Loudon’s Mag. of Natural History, vol. III, 1830, sid. 331.
  4. The Field, den 29 Juni 1867. Se angående hr Shaw’s uppgift Edinburgh Review, 1843. En annan skicklig observator (Scrope’s Days of Salmon Fishing, sid. 60) anmärker, att hanen skulle, om han förmådde, i likhet med hjorten bortdrifva alla andra hanar.