af en voro hanar, och han var öfvertygad, att de i strid hade förlorat lifvet.
Den märkvärdigaste omständigheten med laxhanen är, att under parningstiden, utom en ringa förändring i färgen, “underkäken förlänges och ett broskartadt utsprång, hvilket, då käkarne äro tillslutna, hvilar i en djup grop mellan öfverkäkens intermaxillarben, skjuter uppåt från spetsen“.[1] (Fig. 26 och 27.) Hos vår lax räcker denna förändring i utseendet endast under fortplantningstiden; men hos Salmo lycaodon i nordvestra Amerika är förändringen, såsom hr J. K. Lord[2] tror, beständig och bäst utmärkt hos de äldre hanarne, hvilka förut hafva stigit uppför floderna. Hos dessa gamla hanar utvecklas käkarne till ofantliga haklika utskott, och tänderna växa ut till ordentliga betar, ofta af mer än en half tums längd. Hos den europeiska laxen tjenar enligt hr Lloyd[3] den tillfälliga haklika bildningen att förstärka och beskydda käkarne, då den ene hanen med underbar häftighet anfaller den andre; men de betydligt utvecklade tänderna hos den amerikanske laxens hane kunna jemföras med många däggdjurshanars huggtänder och antyda snarare ett offensivt än ett skyddande ändamål.
Laxen är icke den enda fisk, hvars tänder skilja sig hos de båda könen. Detsamma är händelsen med många rockor. Hos
