gång för att injaga förskräckelse, såsom förhållandet är med det hväsande ljud, hvilket frambringas af åtskilliga foglar, då de ligga som ungar i boet. Audubon[1] berättar, att en natthäger (Ardea nycticorax, Linn.), hvilken han höll tam, plägade dölja sig, då en katt nalkades, och derpå “plötsligt rusa fram, i det han utstötte ett af de fruktanvärdaste skrik samt tydligen hade roligt åt kattens förskräckelse och flykt“. Vanliga hustuppen kacklar till sin höna och hönan till sina kycklingar, då en läckerbit har anträffats. Då hönan har värpt ett ägg, “upprepar hon samma ton ganska ofta och slutar med den sjette ofvanför, hvilken hon håller ut en längre stund“,[2] och härigenom uttrycker hon sin glädje. Några sociala foglar kalla tydligen hvarandra till hjelp, och då de flytta från träd till träd, hålles flocken tillsammans genom det på hvartannat svarande qvittret. Under gässens och andra vattenfoglars nattliga flyttningar kunna öfver våra hufvuden klara ljud från förtruppen höras i mörkret, hvarpå svaras med ljud i eftertruppen. Vissa läten tjena till signaler om fara, hvilka, såsom jägaren på sin bekostnad vet, begripas af samma och af andra arter. Hustuppen gal och honingsfogeln qvittrar i triumf öfver en besegrad medtäflare. Dock frambringas de flesta foglars verkliga sång och vexlande, egendomliga läten hufvudsakligen under parningstiden och tjena till att behaga eller endast locka det andra könet.
Bland naturforskarne råda mycket delade meningar angående ändamålet med foglarnes sång. Få noggrannare iakttagare än Montagu hafva lefvat, och han påstod, att “sångfoglarnes och många andra foglars hanar i allmänhet icke uppsöka honan, utan att deras göromål under våren tvärtom är att sätta sig på någon synlig plats och utstöta sina fulla, kärleksandande toner, hvilka honan af instinkt känner, hvarpå hon begifver sig till stället för att välja sig en make“.[3] Hr Jenner Weir underrättar mig, att detta helt säkert är förhållandet med näktergalen. Bechstein, hvilken under hela sin lefnad underhöll foglar, uppgifver, “att kanariehonan alltid väljer den bästa sångaren, och att finkhönan i naturtillståndet af etthundra hanar väljer den, hvilkens toner behaga henne mest“.[4] Det kan icke råda något tvifvel om, att foglar noggrant gifva akt på hvarandras sång. Hr Weir har
- ↑ Ornithological Biography, vol. V, sid. 601.
- ↑ Daines Barrington, Philosophical Transactions, 1773, sid. 252.
- ↑ Ornithological Dictionary, 1833, sid. 475.
- ↑ Naturgeschichte der Stubenvögel, 1840, sid. 4. Hr Harrison Weir skrifver likaledes till mig: »Jag har fått den underrättelsen, att de bäst sjungande hanarne i allmänhet först erhålla en hona, då de uppfödas i samma rum.»
