Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/400

Den här sidan har korrekturlästs
62
sekundära könskarakterer hos foglarne.

vackra fjäderdrägt och sina långa stjertpennor i December eller Januari och förlorar dem i Mars, så att de bibehållas endast omkring tre månader. De flesta arter, hvilka undergå en dubbel ruggning, bibehålla sina granna fjädrar omkring sex månader. Dock bibehåller hanen af den vilda Gallus bankiva sina halsfjädrar under nio eller tio månader, och då dessa fällas, synas de underliggande svarta fjädrarne på halsen fullkomligt. Men hos denna arts tama afkomling ersättas hanens halsfjädrar omedelbart af nya, så att vi här med afseende på en del af fjäderbeklädnaden se en dubbel ruggning genom domestikationen förvandlad till enkel.[1]

Hanen af gräsanden (Anas boschas) förlorar, som man väl vet, efter fortplantningstiden sin handrägt för en tid af tre månader, hvarunder han antager honans drägt. Hanen af stjertanden (Anas acuta) förlorar sin fjäderdrägt för den korta tiden af sex veckor eller två månader, och Montagu anmärker, att “denna dubbla ruggning under en så kort tid är en högst utomordentlig omständighet, som tyckes strida mot allt menskligt förstånd“. Den, som tror på arternas gradvisa förändring, skall dock vara långt ifrån att känna någon förvåning öfver att finna gradationer af alla slag. Om stjertandens hane erhölle sin nya fjäderdrägt inom en ännu kortare tid, skulle de nya hanliga fjädrarne nästan nödvändigt vara blandade med de gamla och båda med några för honan egendomliga, hvilket tydligen är förhållandet med hanen af en icke aflägset beslägtad fogel, nämligen Merganser serrator, ty hanarne sägas “undergå en förändring i fjäderdrägten, hvilken gör dem i någon mån lika honan“. Genom ett litet vidare påskyndande af förloppet skulle den dubbla ruggningen gå fullkomligt förlorad.[2]

Några fogelhanar blifva, såsom förut har uppgifvits, under våren bjertare färgade, icke i följd af en vårruggning, utan antingen genom en verklig förändring i fjädrarnes färg eller genom fällandet af deras mörkt färgade, bortdöda kanter. Så orsakade

  1. Se om föregående uppgifter med hänsyn till partiela ruggningar och om gamla hanar, som bibehålla sin högtidsdrägt: Jerdon, om trappar och pipare i Birds of India, vol. III, sid. 617, 637, 709, 711, äfvenledes Blyth i Land and Water, 1867, sid. 84; om Vidua, Ibis, vol. III, 1861, sid. 133; om drongos Jerdon, ibidem, vol. I, sid. 435; om vårruggningen hos Herodias bubulcus hr S. S. Allen i Ibis, 1863, sid. 33; om Gallus bankiva Blyth i Annals and Mag. of Nat. Hist., vol. I, 1848, sid. 455; se äfvenledes om detta ämne min Variation of Animals under Domestication, vol. I, sid. 236.
  2. Se Macgillivray, Hist. British Birds (vol. V, sid. 34, 70 och 223), om andfoglarnes ruggning med citater från Waterton och Montagu. Äfvenledes Yarrell, Hist. of British Birds, vol. III, sid. 243.