Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/413

Den här sidan har korrekturlästs
75
frieriets längd.

enkelt skulle hafva drifvit bort de svagare och derefter med ens bemäktigat sig så många honor som möjligt; men om det är oundgängligt för hanen att uppegga eller behaga honan, kunna vi begripa frieriets långvarighet och så många individers af båda könen församlande på samma ställe. Vissa arter, hvilka lefva i sträng monogami, hålla likaledes bröllopssamqväm; detta synes i Skandinavien vara förhållandet med en af riporna, och deras lekar vara från medlet af Mars till medlet af Maj. I Australien uppför lyrfogeln eller Menura superba “små runda upphöjningar“, och Menura Alberti krafsar åt sig upp grunda fördjupningar eller, såsom infödingarne benämna dem, corroborying places, hvarest man tror, att båda könen församlas. Menura superba’s sammankomster äro någon gång ganska stora, och en skildring har nyligen blifvit offentliggjord[1] af en resande, hvilken i en närbelägen, med buskar tätt beväxt dal hörde “ett buller, som alldeles förvånade“ honom; efter att hafva krupit fram, varseblef han till sin förvåning omkring etthundrafemtio präktiga lyrfogeltuppar, “uppstälda i bataljordning och kämpande med obeskrifligt raseri“. Kragfogelns löfsalar äro båda könens mötesplats under parningstiden, och “här sammanträffa hanarne samt kämpa med hvarandra om honans ynnestbetygelser, och här samlas de sistnämnda samt kokettera med hanarne“. Tvenne af slägtena besöka samma löfsal under många år.[2]

Vanliga skatan (Corvus pica, Linn.) plägade, enligt hvad hr W. Darwin Fox har meddelat mig, samlas från alla delar af Delamere-skogen för att fira det “stora skatbröllopet“. För några år tillbaka voro dessa foglar ytterst talrika, så att en skogvaktare på en morgon dödade nitton hanar och en annan med ett enda skott fälde sju foglar, som suto på samma ställe. Då de voro så talrika, hade de den vanan att ganska tidigt om våren sammanträffa på vissa ställen, hvarest man kunde se dem flockvis församlade, pladdrande, någon gång kämpande, bullrande och flygande bland träden. Hela saken ansågs af foglarne tydligen vara af största vigt. Kort efter sammanträffandet skildes de alla åt, och hr Fox samt andra iakttogo då, att de parade sig för året. I ett område, hvarest en art icke finnes i stort antal, kunna i följd deraf stora sammankomster icke hållas, och samma art kan hafva skilda vanor i olika länder. Jag har aldrig funnit någon

  1. Citerad af T. F. Wood i Student, April 1870, sid. 125.
  2. Gould, Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 300, 308, 448, 451. Om ripan, hvilken här ofvan nämnes, se Lloyd, ibidem, sid. 129.