Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/42

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
20
menniskans härledning från någon lägre form.

kindtänderna, hvilket äfvenledes är förhållandet med de motsvarande tänderna hos chimpansén och orangen, och ega ej mer än två skilda rötter. De genomtränga ej tandköttet före det sjuttonde året och äro, såsom tandläkare hafva försäkrat mig, mycket benägnare att frätas och att tidigare falla bort än de öfriga tänderna[1]. Hos de svarta racerna äro i motsats härtill visdomständerna i allmänhet försedda med tre skilda rötter och vanligen friska; de skilja sig äfvenledes i storlek mindre än hos de caucasiska racerna från de andra kindtänderna[2]. Professor Schaafthausen åberopar som orsak till denna skilnad mellan racerna, att “den bakre med tänder försedda delen af käken alltid är kortare“ hos dem, som äro civiliserade[3], och denna förminskning i storlek bör, som jag tror, säkerligen tillskrifvas den omständigheten, att civiliserade menniskor vanligen lefva af mjuka, kokta födoämnen, i följd hvaraf de mindre använda sina käkar. Jag har af hr Brace erhållit den uppgiften, att det i Förenta Staterna har blifvit ett mycket allmänt bruk att på barn borttaga några af oxeltänderna, då käkarne icke visa sig nog stora för det normala antalets fullständiga utveckling.

Med hänseende till näringskanalen har jag icke träffat på någon uppgift om flera än ett enda rudiment, nämligen processus vermiformis på blindtarmen. Blindtarmen är en gren eller ett utskott af groftarmen, hvilket ändas i en sluten säck och är utomordentligt långt hos de lägre växtätande däggdjuren. Hos pungbjörnen är det i sjelfva verket mer än tre gånger så långt som hela kroppen[4]. Det skjuter stundom ut i en lång, småningom afsmalnande spets och är någon gång sammansnörpt i afdelningar. Det ser ut, som hade blindtarmen, i följd af ombytt diet och förändrade vanor, blifvit mycket kortare hos somliga djur och processus vermiformis qvarstannat som ett rudiment af den förkortade delen. Att detta bihang är ett rudiment, kunna vi sluta af dess ringa groflek och från de bevis, som professor Canestrini[5] har samlat från dess benägenhet att variera hos menniskan. Det saknas stundom helt och hållet, men är en annan gång mycket

  1. Dr Webb, Teeth in Man and the Anthropoid Apes, citerad af dr C. Carter Blake i Anthropological Review, Juli 1867, sid. 229.
  2. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 320, 321 och 325.
  3. On the Primitive form of the Skull, engelska öfversättningen i Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 426.
  4. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 416, 434 och 441.
  5. Annuario della Soc. d. Nat., Modena 1867, sid. 94.