Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/615

Den här sidan har korrekturlästs
277
håret.

Det är temligen svårt att bilda sig en åsigt om, huru det långa håret på våra hufvuden har utvecklats. Eschricht[1] uppgifver, att håret i menniskofostrets ansigte under femte månaden är längre än det på hufvudet befintliga, och detta antyder, att våra halfmenskliga förfäder icke voro försedda med långa hårpiskor, hvilka följaktligen måste vara en senare acqvisition. Detta antydes likaledes genom den utomordentliga olikheten i hårets längd hos de skilda racerna; hos negern bildar håret blott en krusig betäckning; hos oss är det längre och räcker hos de amerikanska infödingarne icke sällan till marken. Några Semnopithecus-arter hafva sina hufvuden betäckta med måttligt långt hår, hvilket sannolikt tjenar som prydnad och förvärfvades genom könsurval. Samma åsigt kan utsträckas till menniskan, ty vi veta, att långa flätor nu äro och fordom voro mycket beundrade, hvilket man kan se i nästan hvarje skalds arbeten; den helige Paulus säger: “Om en qvinna har långt hår, är det en heder för henne;“ vi hafva också sett, att en höfding utvaldes i Norra Amerika endast för längden af sitt hår.


Hudens färg. — Det bästa slaget af bevis för, att hudens färg har blifvit förändrad genom könsurval, saknas med afseende på menniskoslägtet, ty könen skilja sig icke eller endast obetydligt och tvifvelaktigt i detta hänseende. Å andra sidan veta vi af många redan anförda fakta, att hudens färg hos alla racers menniskor betraktas som ett högeligen vigtigt element af deras skönhet, så att det är en karakter, som skulle kunna vara underkastad förändringar genom urval, hvilket också i otaliga fall har inträffat med de lägre djuren. Det synes vid första anblicken vara en vidunderlig förmodan, att negerns agatsvarta färg har erhållits genom könsurval; men denna åsigt understödes af åtskilliga analogier, och vi veta, att negrer beundra sin egen svarta färg. Då båda könen bland däggdjur skilja sig till färgen, är hanen ofta svart eller mycket mörkare än honan, och det beror endast på formen för förärfningen, om denna eller någon annan färg skall öfverflyttas till båda könen eller till endast det ena. Likheten mellan Pithecia satanas, med dess agatsvarta skinn, dess hvita, rullande ögonklot och dess ofvanpå hufvudet delade hår, och en neger i miniatyr är nästan löjlig.

    dem, som nyligen (1870) meddelades British Association, att verkningarna af operationer förärfvas hos marsvin.

  1. Ueber die Richtung der Haare, ibidem, sid. 40.