Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/629

Den här sidan har korrekturlästs
291
könsurval.

föredraga icke endast de mera tilldragande, utan samtidigt äfven de kraftigare och segrande hanarne.

Ehuru vi ega några positiva bevis för, att foglar uppskatta lysande och vackra färger, t. ex. Australiens kragfoglar, och ehuru de helt visst värdera förmågan att sjunga, medgifver jag dock fullkomligt, att det är en förvånande omständighet, att många foglars och några däggdjurs honor skulle vara begåfvade med tillräcklig smak för det, som synbarligen har erhållits genom könsurval, och detta är ännu mera förvånande i afseende på reptilierna, fiskarne och insekterna. Men vi känna i sjelfva verket ganska litet om de lägre djurens själsförmögenheter. Man kan icke förmoda, att t. ex. paradisfoglarnes eller påfoglarnes hanar skulle göra sig så mycken möda att utan något ändamål resa upp, utbreda och svänga sina sköna fjädrar inför honorna. Vi böra ihågkomma det faktum, som i ett föregående kapitel har blifvit anfördt efter en utmärkt auktoritet, nämligen att åtskilliga påfogelhönor, då de aflägsnades från en beundrad hane, hellre förblefvo enkor under ett helt år, än de parade sig med en annan fogel.

Likväl känner jag intet faktum i naturalhistorien, hvilket är underbarare än det, att Argus-fasanens hona skulle vara i stånd att uppskatta den utmärkta schatteringen hos kul- och sockelprydnaderna och de eleganta mönstren på hanens vingpennor. Den, som tänker, att hanen skapades sådan, som han nu existerar, måste medgifva, att de stora fjädrar, hvilka förhindra vingarnes användande till flygt, och hvilka, äfvensom vingpennorna af första ordningen, utbredas på ett för denna enda art egendomligt sätt under frieriakten och icke på någon annan tid, blefvo honom gifna till en prydnad. Om så är, måste han likaledes medgifva, att honan skapades och begåfvades med förmåga att uppskatta och värdera sådana prydnader. Jag afviker härifrån endast i den tron, att Argus-fasanens hane gradvis förvärfvade sin skönhet derigenom, att honorna under många generationer hafva föredragit de i högre grad smyckade hanarne, hvarvid honornas ästhetiska förmåga har genom öfning och vana förkofrats på samma sätt, som vår egen smak gradvis går framåt. Genom den lyckliga tillfälligheten, att några få fjädrar icke hafva förändrats, kunna vi hos hanen tydligen se, huru simpla fläckar med en ringa gulaktig skuggning vid ena kanten hafva småningom och gradvis utvecklats till underbara kul- och sockelprydnader, och det är sannolikt, att de i verkligheten så utvecklades.

Hvar och en, som antager utvecklingsprincipen och likväl finner det högeligen svårt att medgifva, det däggdjurs, foglars,