Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/116

Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

föra i sin boning, tio år efter sin första hustrus död. Åtskilliga personer voro av den tron, att kloke David genom överrumpling blivit förledd till detta steg, ty han var i allmänhet ingen vän av giftermål, utan tycktes snarare anse äktenskapet såsom ett nödvändigt ont — såsom någonting tillåtligt, vilket visserligen till följd av vår naturs ofullkomlighet kunde fördragas, men som avklippte de vingar, varmed vi borde sväva åt höjden, och fjättrade själen vid dess jordiska hydda samt vid den timliga hugnaden av hustru och barn. Han hade likväl i denna viktiga punkt avvikit från sina grundsatser, då han, som vi sett, själv två gånger låtit fånga sig i detta farliga och snärjande nät.

Hans hustru Rebecka var långtifrån att dela denna fasa för det äkta ståndet, och liksom hon i inbillningen uppgjorde giftermålspartier för alla grannar i nejden, så underlät hon ej att framkasta sina vinkar om en förening mellan Dumbiedikes och sin styvdotter Jeanie. Så ofta detta ämne kom på tapeten, plägade fader Deans alltid rynka pannan och slå bort det med ett utdraget ”bah!” — men vanligen slutade det med, att han tog sin mössa och gick ut för att dölja det belåtna leende, som vid en sådan antydning ofrivilligt spred sig över hans allvarliga drag.

Den yngre delen av mina läsare torde helt naturligt fråga huruvida Jeanie Deans förtjänade denna stumma uppmärksamhet av lairden av Dumbiedikes, och med tillbörligt avseende på sannfärdigheten nödgas historieskrivaren svara, att hennes personliga behag ingalunda voro av det ovanliga slaget. Hon var liten och nästan grovt byggd i förhållande till sin storlek, hade mörkgrå ögon, ljust hår och ett solbränt, trint, godsint ansikte, och hennes enda egendomliga behag var ett uttryck av obeskrivlig fridfullhet, som ett gott samvete, välvilliga känslor, ett förnöjt sinne och det regelbundna uppfyllandet av alla hennes plikter utbredde över hennes drag. Man kan taga för avgjort, att det ej fanns någonting så synnerligt avskräckande i denna lantliga hjältinnas utseende och sätt,

104