Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/138

Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

Under de första veckorna var Effie allt, vad hennes fränka väntat sig, och till och med mer, men efter hand avsvalnade den iver, hon i början visat i mrs Saddletrees tjänst, och, för att ännu en gång låna några rader av den skald, som så sant och skönt skildrar människoliv och seder,

”Det något var — men vad — man ej förnam —
små moln, som helt plötsligt stucko fram;
man dova viskningar fick höra då,
ock rykten, svåra att bli klok uppå.”

Under denna tid var mrs Saddletree ibland missnöjd över Effies långa bortovaro, då hon skickades i något ärende från boden, samt över den otålighet hon ådagalade, då hon tillrättavisades därför. Men hon medgav godsint, att det första var helt naturligt för en flicka, för vilken allting i Edinburgh var nytt, och att det andra blott var ett bortskämt barns retlighet, som för första gången underkastades det husliga tvångsoket. Uppmärksamhet och lydnad kunde ej läras med ens — Holy-Rood[1] byggdes inte på en dag — vanan skulle avhjälpa allt.

Det såg ut, som om den förståndiga gamla frun skulle spått sant. Innan många månader förflutit, var Effie alldeles som fastlåst vid sina sysslor, ehuru hon ej längre förrättade dem med samma leende min och lätta steg, som först gjort henne så intagande i alla kunders ögon. Hennes matmor varseblev henne ibland med tårar i ögonen, men dessa tecken till en hemlig sorg. dolde hon, så snart hon såg att man lade märke därtill. Tiden skred framåt; hennes kind vart blek och hennes steg blevo tunga. Orsaken till dessa förändringar skulle ej hava undgått mrs Saddletrees erfarna öga, om ej ett iråkat illamående för det mesta hållit henne bunden vid sjuksängen under större delen av Effies senare tjänstetid. Under denna tid ådagalade Effie en ångest, som nästan gränsade till förtvivlan. Alla den stackars flickans bemödanden att betvinga sina kvalfulla hysteriska anfall voro ofta helt och hållet fåfänga, och de misstag, hon där-

  1. Slottet i Edinburgh.

126