WALTER SCOTT
och dess soldatesks angrepp. Det var dylika fasor, som en gång föranledde en av deras begåvade siare att, då hans följeslagare återkom efter att hava lämnat honom ensam i en spökhåla i Sorn i Galloway, utropa: ”Det är tungt att leva i denna världen, med förkroppsligade djävlar ovan jord och djävlar under jord! Satan har varit här, alltsedan ni gick er väg, men jag har fördrivit honom genom mitt motstånd, så att vi ej mer skola anfäktas av honom denna natt.” David Deans trodde såväl på denna som andra dylika historier om andliga strider och segrar, som han hört berättas. Nyssnämnda tilldragelse hade ägt rum längre tillbaka än han kunde minnas, men han plägade med stor bävan, ehuru likväl ej utan en känsla av stolt överlägsenhet över sina åhörare, omtala, huru han själv varit närvarande vid ett möte under bar himmel vid Crochmade, där dagens andaktsövningar avbrötos genom åsynen av en stor svart man, som, stadd på väg till mötesplatsen, förlorade fotfäste, då han skulle gå över ett vad och, såsom det tycktes, bortfördes av den våldsamma strömmen. Alla skyndade genast fram för att bistå honom, men med så ringa framgång, att tio eller tolv starka karlar, som fattat tag i det rep, de utkastat till hans hjälp, snarare tycktes i fara att dragas ned i strömmen och förlora sitt eget liv, än kunna hoppas att rädda den förmente drunknande. ”Men den ryktbare Semple av Carspharn”, plägade David triumferande säga, ”anade hin ondes list. ”Släpp repet! ropade han till oss, ty ehuru jag blott var en pojkvasker, hade jag likväl också fattat tag i repet, ”det är arvfienden! Han skall brinna, men inte drunkna; hans avsikt är att störa vårt fromma förehavande genom att uppväcka förundran och förvirring i era sinnen och förjaga från era själar allt, vad ni hört och känt.” — Vi släppte därför repet”, sade David, ”och han sjönk ned i vattnet skrikande och råmande lik en tjur i Basan, såsom han kallas i Skriften.”
Som nu Jeanie alltifrån sin barndom var van att höra dessa och dylika sägner, var det ej att undra på, om hon började känna en obestämd farhåga, ej blott för de spö-
186
