Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/295

Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

ökade bitterheten av den förbannelse, som avkunnats mot allas vår stammoder. Vad avsikt Robertson hade med allt detta är svårt att säga eller ens gissa. Kanske ärnade han gifta sig med flickan, ty hennes far är förmögen. Men det är ännu svårare att redogöra för slutet av historien och för den bevekelsegrund, som kunnat föranleda kvinnan, åt vilken han uppdragit vården av Euphemia Deans, att handla så, som hon gjorde. Den olyckliga flickan fick ett av dessa feberanfall, som vanligen pläga inträda efter förlossningen. Under denna feber tyckes hon blivit bedragen av sin vårderska, och då hon återkom till medvetande, fann hon sig vara barnlös i detta eländets hemvist. Hennes barn hade blivit bortfört, kanske i de värsta avsikter. Det skulle nog kunna hända — bestrida det kan jag icke — att det har blivit mördat.

Han avbröts här av ett genomträngande skrik, som uppgavs av den olyckliga fången, och det var med svårighet man kunde få henne att lugna sig. Hennes sakförare begagnade sig av detta tragiska avbrott för att giva effekt åt slutet av sitt försvarstal.

— Mylords, sade han, i detta jämmerrop hörde ni moderskärlekens vältalighet, som vida överträffar kraften av mina svaga ord — Rachel gråtande över sina barn! Naturen själv vittnar till förmån för ömheten och styrkan av den anklagades moderliga känslor. Jag vill ej skämma hennes försvar genom att yttra ett enda ord mer.

— Har ni nånsin hört maken till det, laird? sade Saddletree till Dumbiedikes, då advokaten slutat sitt tal. Den han kan spinna en spole full av en liten tapp blånor! Anfäkta han vet mer om saken, än vad som står i förklaringen och en gissning, att Jeanie Deans skulle vara i stånd att säga nånting om systerns belägenhet, vilken gissning, efter vad mr Crossmyloof påstår, ej har mycket som talar för sig. Och han har kläckt denna stora fågel ur ett så litet ägg! Han skulle kunna narra själva flundrorna utur fjorden. — Vad tänkte far min på, som inte skickade mig till Utrecht? — Men tyst, rätten ämnar avkunna interlokutoriedom.


283