Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/377

Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

sadelputan, tycktes påskynda henne i ordalag, vilka Jeanie blott otydligt uppfattade.

— Håll mun, din månadsrasande slyna! Vad har du att göra med — — eller med himmel eller helvete?

— Sant, mor, inte mycket med himmeln, det är jag säker på, då jag besinnar, vem jag har bakom mig — och vad helvetet beträffar, skall det nog ta ut sin rätt i sinom tid, det lovar jag. — Se så, brunte, trava på, som om du vore en kvastkäpp, ty en häxa rider dig —

Med huvan på foten och toffeln på hand
som irrbloss jag far över stad, över land.

Hovslagen och det tilltagande avståndet förkvävde återstoden av hennes sång, men Jeanie hörde ännu en stund de förvirrade tonerna genljuda över slätten.

Vår pilgrim betogs av farhågor, för vilka hon ej kunde göra sig själv reda. Att på ett så underligt sätt och i ett främmande land utan någon vidare förklaring nämnas vid namn av en varelse, som så besynnerligt ilade förbi henne och försvann, gjorde på henne intrycket av något övernaturligt, liknande, såsom skalden säger i Comus:

”De luftiga stämmor, som viska människors namn
på skär och strand och vilda ödemarker.”

Och ehuru Jeanie Deans både till utseende, hållning och börd var himmelsvitt olika damen i denna intagande dram, kan likväl fortsättningen av detta ställe ganska väl i ifrågavarande fall tillämpas på henne:

”Av slika tankar skakas, men förskräcks ej
en dygdig själ, den följes, vart den går,
utav en väldig kämpe: samvetsfriden!”

Och verkligen kunde hon ju också, medveten, som hon var, att hon uppfyllde en helig plikt, äga rätt, om man får begagna sig av ett dylikt uttryck, att hoppas på Försynens beskydd vid ett så förtjänstfullt förehavande. Hon hade ej hunnit långt, efter det hennes sinne blivit lugnat av dessa betraktelser, förrän hon uppskrämdes av en ny, mera hotande fara. Två karlar, som legat på lur bakom några buskar, sprungo upp, då hon kom fram till dem,

365