Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/401

Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

— Fråga aldrig efter folks namn, Jeanie, det passar sig inte! Jag har sett ett halvt dussin människor hos min mor på en gång, utan att någon av dem kallade den andra vid namn, och Daddie Ratton säger, att det är den ohövligaste sak i världen, emedan rådhusgubbarna alltid göra förargliga frågor, när man såg den eller den personen, och om man inte känner deras namn, så förstår ni ju, att det inte kan bli några vidare spörsmål efter dem.

— I vilken sällsam skola, tänkte Jeanie för sig själv, måtte ej denna stackars varelse blivit uppfostrad, där man tar sådana försiktighetsmått mot rättvisans förföljelser? Vad skulle väl min far eller Ruben Butler tänka, om jag sade dem, att det finns sådana människor till i världen? Och att missbruka denna stackars vanvettiga varelses enfald! Ack, om jag blott vore lyckligt och väl hemma bland mitt eget laglydiga och redliga folk, så skulle jag, så länge jag andas, tacka Gud, som försatt mig bland dem, vilka leva i Hans fruktan och under Hans vingars skugga.

Hon avbröts har av ett vansinnigt skratt, som Greta Löpeld gav till, då hon såg en skata hoppa över vägen.

— Se där! — Just så brukade min gamle friare strutta kring bygden, fast inte alldeles så ledigt — han hade heller inga vingar att underhjälpa sina gamla ben med, men jag hade nog ändå måst gifta mig med honom, eljest hade mor slagit ihjäl mig. Men så kom historien med mitt stackars barn, och min mor trodde, att han skulle bli döv av skriket, så att hon stoppade undan det under den där lilla gräskullen där borta, för att det skulle vara ur vägen, och jag tror, att hon på samma gång begrov större delen av mitt förstånd, ty sen dess har jag aldrig mer varit riktigt vid mina sinnen. Och tänk bara, Jeanie, att sedan min mor gjort sig allt det besväret, satte den gamle ynkryggen Johnny Drottle näsan i vädret och ville inte vidare veta av mig! Men det sörjer jag inte över, ty jag har fört ett lustigt liv sen dess, och ingen vacker herre ser på mig, utan att man nästan skulle kunna tro, att han vore färdig att falla av hästen av idel kärlek till mig. Jag vet

389