Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/484

Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

brunt hår och talande blå ögon samt ansiktsdrag som, utan att egentligen vara regelbundna, kanske voro behagligare, än om de varit bildsköna. Då hon teg, hade hennes ansikte för det mesta ett svårmodigt eller åtminstone tankfullt uttryck, som hennes ställning gjorde blott alltför förklarligt, men detta gav vika för ett intagande, välvilligt leende, då hon talade med någon.

Då de nalkats de båda fruntimren på en femton stegs avstånd, gav hertigen Jeanie ett tecken att stanna och steg själv fram, i det han med det honom egna behag gjorde en djup bugning, som på ett formligt, men likväl värdigt sätt besvarades av damen, vilken han närmade sig.

— Jag hoppas, sade hon med ett förbindligt och nedlåtande småleende, att jag ser en så sällsynt gäst vid hovet, som hertigen av Argyle på senare tiden varit, vid så god hälsa, som hans vänner både där och annorstädes kunna önska.

Hertigen svarade, att han mått fullkomligt väl, och att endast hans plikter som parlamentsledamot och en nyligen företagen resa till Skottland kunnat avhålla honom från att vara så trägen i sin uppvaktning vid levern och i audienssalen, som han skulle önskat.

— När ers härlighet kan finna tid för en så obetydlig plikt, svarade drottningen, så vet ni, att ni kan göra anspråk på att bli väl mottagen. Jag hoppas, att min beredvillighet att villfara den önskan, ni i går framställde för lady Suffolk, är ett tillräckligt bevis på, att åtminstone en av den kungliga familjen ej, i harmen över att på senare tider finna sig försummad, glömt gamla och viktiga tjänster. Detta sades synbarligen med mycken godlynthet och i en ton, som antydde att hon önskade en försoning.

Hertigen svarade, att han skulle anse sig som den olyckligaste bland människor, om man kunde tro honom vara i stånd till någon försummelse av sin plikt under förhållanden, då den varit väntad och skulle varit angenäm. Han kände sig djupt förbunden för den ära, som hennes majestät nu lät honom personligen vederfaras och hoppades, att hon snart skulle finna, att det var i en för hans

472