Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/607

Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

anförarna vid Porteousupploppet och var dömd till döden för röveriet vid Kirkaldy, men han visste ej, att denne och den rike och högborne George Staunton, vilken nu öppet återtagit sin medfödda rang i samhället, voro en och samma person. Jeanie hade ansett sig förpliktad att såsom den djupaste hemlighet bevara Stauntons bekännelse, och vid närmare besinning ansåg hon sin systers brev böra betraktas ur samma synpunkt, varför hon beslöt att ej meddela någon dess innehåll.

Då hon läste om brevet, kunde hon ej underlåta att tänka på det vacklande och otillfredsställande läge, vari de äro försatta, som på orätta vägar uppstigit till anseende, samt de bålverk av bedrägeri och falskhet, varmed de nödgas omgiva och försvara sina ovissa fördelar. Men hon var av den åsikt, att det ej ålåg henne att yppa sin systers tidigare historia, emedan det blott skulle förstöra hennes sällhet och nedsätta henne i allmänhetens aktning, utan att giva upprättelse åt någon, eftersom hon ej förfördelat någon. Jeanie tyckte väl, att hon, om hon varit klok, bort välja ett ensammare och mera från världen avsöndrat liv, men det var ju möjligt, att valet ej stod i hennes makt. Pengarna trodde hon sig ej kunna återsända utan att synas stolt och ovänlig. Hon beslöt därför att i mån av omständigheterna använda dem, antingen till att låta sina barn få en bättre uppfostran än hon genom egna medel vore i stånd till att giva dem, eller som en tillökning i deras blivande arv. Hennes syster hade fullt upp, och det var hennes fullkomliga skyldighet att, så mycket det stod i hennes makt, bistå Jeanie. Dessutom var denna anordning så naturlig, att hon ej av någon överdriven eller romantisk grannlagenhet borde låta avhålla sig från att antaga tillbudet. Jeanie skrev följaktligen till sin syster, att hon fått hennes brev, och bad, att hon måtte låta höra av sig så ofta som möjligt. Då hon talade om sina egna små husliga angelägenheter, ådagalade hon en besynnerlig brist på följdriktighet i sin tankegång, ty än urskuldade hon sig för det hon omnämnde lapprisaker, som voro oförtjänta av en så förnäm dams uppmärksamhet, än tyckte

595