Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/670

Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

— Att låta avrätta honom i denna rysliga sinnesstämning vore att förstöra både kropp och själ — att låta honom fly, det vågar jag ej — vad är att göra? — Men han är min systers son, vårt kött och blod — och hans händer och fötter äro bundna så hårt, som rep kunna tilldragas. — Göra repen ont, Visslare?

— Mycket ont.

— Men om jag skulle lossa dem, skulle du ej då göra mig något ont?

— Nej, det skulle jag inte — ni har aldrig gjort mig eller de mina något ont.

— Ännu torde det finnas något gott i honom, tänkte Jeanie. Jag vill försöka, vad godhet kan uträtta.

Hon avskar hans band — han stod upprätt, blickade omkring sig med ett skratt av vild fröjd, slog ihop händerna och gjorde ett luftsprång, liksom utom sig av glädje över att finna sig i frihet. Han. såg så vild ut, att Jeanie bävade för vad hon gjort.

— Släpp ut mig! sade den unge vilden.

— Inte förrän du lovar —

— Då skall jag göra så, att ni blir glad, om vi i båda kunna komma ut.

I detsamma grep han det brinnande ljuset och kastade in det bland linet, som genast stod i ljus låga. Jeanie skrek till och sprang ur rummet. Fången rusade efter henne, slog upp ett fönster i förstugan, hoppade ut i trädgården, sprang över staketet, störtade genom skogen som ett jagat rådjur och nådde havsstranden. Elden släcktes emellertid, men fången söktes förgäves. Som Jeanie teg med, vad hon visste, vart hennes andel i hans flykt ej upptäckt.

Genom ivriga efterspaningar erfor Butler sedermera, att ynglingen uppnått det skepp, varpå Donacha velat avsegla, men den girige skeppskaptenen, som genom sin skändliga handel var van vid allt slags förräderi och svikits i sin förhoppning på det rika byte, som Donacha lovat medföra ombord, bemäktigade sig flyktingen och överförde honom till Amerika, där han sålde honom som

658