65
i förbistringen spillt mönja, blyhwitt, umbra, gummigutta om hwartannat, löpande sedan sin kos. Utmunt och grinande lik en markatta, wisade hon mig twå rader blodfärgade tänder, emellan hwilka framstucko långa strån af Betel, som hon tuggade. Hennes begge dunkelbruna rinnande ögon tycktes wara kantade med rödt fris, och när hon gick kunde jag räkna på hennes skrumpna wador alla muskler och ådror, hwilka krökte sig mellan hull och skinn uti mångfaldiga blå bugter, liksom för att tillskapa mig en landkarta. När jag nu tillägger, att hennes bröst lågo henne ned på midjan i skapnad af twenne hängande säckpipor, så lär hwar och en finna, om intet wår wällustige Korporal hade skäl att löpa ur det twungna Swerige för en sådan sötunges skull. Han hade twå barn med henne, sade han, och försäkrade mig, att hon warit långt wackrare förr än nu. Hon älskade honom ända till raseri, och skulle dränka sig, derest hon märkte, att han någonsin ärnade öfwerge henne, m. m. Jag frågade om hans barn woro döpte, betygande att wår Prest i widrigt fall skulle med nöje befordra dem till Christendomen. Han swarade nej, men tillade: det är ej så brådtom med det. De förblefwo således lika modren i Religionen, fast de i öfrigt woro fadrens afbild, hwita och wälskapade.
Kap. 3.
Widare om Korporalen.
Fœnum habet in cornu, longe fuge - - - Horat.
Korporalen war artig nog, men huru kan en Swensk förlåta honom hans tänkesätt om
