nernas tyranni. ”Annat var det i min ungdomstid”, säger hon, och fördubblar fårorna på sitt ålderplöjda änne. ”Min salig gubbe, Gud fröjde hans själ, kunde aldrig neka mig någonting. Vad jag pekade fingren på, feck jag. Han var så god, så god!” — Här fäller hon en tår, den gamla tandlösa krokodilen, men innan han hinner näsan utföre, hör ni henne rysta på kryckan och bruka ett helt annat målföre. — ”Han skulle understått sig bara till att göra så med mig. Så sant jag är ärlig kvinna, skulle jag visat min junker annat. Jag skulle satt honom ett par kyrkotorn på pannan — Jag var inte ful den tiden — mången gosse gjorde sötögon åt mig.” Så snackar hon och myser på munnen, liksom för att dra tillsammans några få bedröveliga lämningar av en redan förvissnad fägring.
Vad tycker ni, mine herrar? Sådant dageligen upprepat kan ju förgifta det renaste bröst! Min unga fru är oförsökt, tar sina skyldigheter för tvång och blir uppstudsig. Hennes kärlek, som förut flutit tillsammans endast i min person, koxar omkring efter andra föremål. Knyttkärngar få hennes förtroende, bära villervallan tillika med brödkakorna utur huset, och strax har jag en sprättande puderhjälte på halsen, färdig att fiska i mitt grumliga vatten. Få de förra tid till att skvallra och den senare tillfälle att förrycka hennes opprörda sinnen med suckande snicksnack, ack, så ser jag med fasa tumlaremärket framspira på min olycksaliga panna. Åtminstone tänka grannarne så, vilket för mig är detsamma, ty vad hugnad har jag därutav, att min hustru är ärlig, när ingen människa tror det? Vare fördenskull mina dörrar evinnerligen tillbommade för kärngar och sprätthökar!
Men, mine herrar! Ännu kan jag uppdaga ett medel att försäkra er sängfred. Det är helt lätt och naturligt. Har ni ej hört att en flitig arbetare slipper leja? Aldrig kunna tvenne makar bindas ihop med starkare band än barnlindan. Skaffar ni er skyndsamligen ett par arvingar på backen, så kan ni trotsa hela världens Asmodeer. Därigenom dragas en hustrus omsorger allt mer och mer inom huset. Såsom moder få hennes kringlöpande begärelser ett vissare föremål, vändas ifrå balar, bollhus och sällskaper hem till den kärare vaggan. Mannen
121
