förfoga sig ur sängen gerad till toaletten, annars kunde hon alltför snart bli mig ett vardagsansikte, och —
Nej, vänta, mine herrar, skrek en annan och kastade skeden ifrå sig. Nu står jag intet ut med att höra er längre. Vad för tunnor tusan solskensmarkattor vill ni ha? Lyster min madam skena, så lyster mig låta mäster Erik damma kättjan ur den syndiga skinnpälsen, så det sjunger i revbenen. Jag har tagit henne att göra gagn men inte till att sitta för spegeln och vrida munnen i kyrkelag. Jag har tagit henne till att baka bröd av mitt mjöl, men inte till att strö det i håret. Ides hon inte väva kläder åt sig själv, så lät den lathyndan liksom hennes moder Eva binda en lövruska för ändan på sig! Jag skulle slita ont för en papegoja, som hänger näsan i en luktflaska hela dagen, sitter med kammen i näven i stället för sländan och dras med sina förnäma dunster, fransyska dåningar och annat knävelstyg! Nej, tack, mine läckre herrar, mitt hus skall ej bli en friserstuga. Jag förstår mig icke på ert nymodiga klemiga tidevarv. Ni fruktar för tumlarekronan och sätta själve dit henne, ty därigenom att ni med er överflödiga foglighet underhålla edra damer i lättja och fåfänga, öppnar ni ju vägen för dem till djävulskap och risseri! Aldrig visste man av hanrejar i gamla världen, så länge mor ej skämdes för att gå i köket och brygghuset, men nu har f-n och fransosen fått makt med oss. Våra soldater bli harar, våra fruntimmer ho-r. Blygsamheten tog avsked från dessa samma år som tapperheten frå de förre. Bägge ha nu lärt den fördömda kucklikudansen. O tem pora, o mores! — Vet ni hur jag bemöter snushanar? Jag bor utmed landsvägen, och det händer ibland att en spårjagande officer eller en näsvis småskrivare får lukten av min frustuga. De överhopa mig strax med en million artiga ursäkter, att de tagit sig frihet inkommodera mig med deras besök, men ha ej kunnat motstå det nöjet att se hur jag bor och på stället inhämta min välmågo. Mår frun väl, så är det dem oändeligen kärt, och mamsellernas dyrbara hälsa, hoppas de, kontinuerar ännu. — Jag bugar mig och försäkrar dem om det senare av allt hjärta, och vad angår det första, så är jag färdig att på stunden mätta deras gunstiga nyfiken-
124
