ej kunna hjälpa er fort med mindre än nio åror! Ty så många hade vår slup.
Så angenämt som detta landet ser ut, så ohyggligt är det i anseende till dess kvävande hetta, blandad med hällande regnskurar samt ett städsevarande dunder och ljungande. Det händer esomoftast, att åskan slår ned i skeppen. Det skedde med detta förleden resa, och på Bataviaredden är sådant mycket allmänt. Innan man blir van, är det rätt ängsligt att höra desse långbrakande salvor rulla molnen emellan och slunga oss väsande flammor över huvudet, som hota antända hela himmelrunden.
Vi togo oss en tripp inåt skogen. Det är ett nöje till att se markattorna hoppa i det ena trädet, medan någre pratsamma papegojor sitta i det andra och liksom skratta åt deras tokroliga krumsprång. Men när man nödsakas gå med uppspända ögon och muskedundrar för att akta sig för tigrar och krokodiler på högra sidan och på vänstra för en hop gröna giftiga ormar, vilka hänga på grenarna, så synes mig man köper sin spatserlust nog dyrt. Faran är törhända icke så stor, men det gör till fyllest, att man inbillar sig det. En tiger, sades mig, hade här bitit huvudet av en preussisk opperstyrman, och hans blodiga vålnad tycktes ha satt mig en varnagel i var buska.
Jag säger om Java, som en engelsman om Paoli när han kom till London 1769: Major e longinquo reverentia. Jag skulle tagit detta landet för ett paradis, om jag aldrig satt foten dit, men nu förefaller det mig likt en vacker flicka, som man efter långsam möda vunnit: i hoppet var hon en gudinna, i besittningen är hon en vardagspiga. Våra begärelsers föremål lysa stort på långt håll, närintill är det ingenting. Man omfamnar skuggan i stället för kroppen, flatnar och ropar: O, vanitas, vanitas! Oxenstierna liknar en redlig vän vid fåglen Fenix, som hela världen talar om och ingen äger. Vi har han icke sagt detsamma om lyckan?
Angri är en liten javansk stad, om annars en hop sammanvräkta bambuhyttor, fulla med tvåfota markattor, kunna så kallas. Holländarne, som ensamme härska i landet, sedan de
136
