KAP. IV
VARUTI LÄR KOMMA ETT ELLER ANNAT ORD OM ÄLSKOG
Quisquis amat ranam, ranam putat esse Dianam.
Öns naturlige bebyggare äro större delen små till växten men täta i hullet och muntra. Deras färg är brunblackot. Kvinnfolken, så många jag såg, syntes vara gjorda endast för galanter frå Blåkulla. I det närmaste komma de överens med den förebeskrevna fru korporalska. Munnen är bred och utstående, håren liksom ögonen ramsvarta, näsan platt och tänderna sirapsröda utav betelrötter, som de tugga beständigt. Huden smörja de med kokosolja, så att den är helt glänsande. Efter min smak är deras utseende en allsmäktig kur mot älskog.
Emellertid kunna de vara små gudinnor i ögonen på en javansk yngling. En av våra skönheter skulle förmodeligen göra likså liten lycka här som en av deras i Sverige. Vi måle våra djävlar svarta. Afrikanernas äro vita. Så mångahanda är tycket. Vanan gör allting drägeligt, ex. gr. korporalen och hans ljuvliga sultaninna.
Om en suckande galant på Java skulle bort och klaga över sin grymma herdinna i månskenet, så tycker jag mig se, hur han skulle rulla sig i stoftet, besvärja naturen och framsnyfta sin förtvivlade kärlek ungefär på detta sättet:
Tig, buby, tig! och lät mig ensam gråta.
Håll, papegoj! Din röst mig fåfängt rör,
när Tirsa dig ej mera sällskap gör.
Du nattens bloss, som skimrar kring det våta,
vi lyser du, när Tirsa döljer sig?
Kläd dig i moln, om du vill hugna mig.
Vad sorl jag hör! Ack, ruska träden sakta,
förmätna vind, och skäms att spela här,
när jag har sorg, och Tirsa borta är.
144
