Månn hon är falsk, månn i en annans händer? —
Ack, svälj mig, hav! — En annan Tirsa har. —
O, kval! — Dock nej, hon aldrig nedrig var.
Men hon är grym. Tre gånger världens öga
ur böljan trätt och åter dalat sig,
sen Tirsa sist besökte mig.
Tre gånger mörker täckt det höga;
tre gånger jordens folk en ljuvlig vila njöt,
sen sömnen sist mitt matta öga slöt.
Tre nätters dagg är spädd med mina tårar,
tre dagars vind min suckan fört omkring.
Ack, Tirsa, säg! Rörs du av ingenting?
Du känner ej, vad ömma hjärtan sårar. —
Barbar! Välan! Du skall få fägna dig —
jag går att häng-häng-hänga mig.
KAP. V
NATURALIER, SAMLADE PÅ JAVA
Ludimus innocuis verbis. Mart.
Korporalens kärälskeliga concubina borde billigen inrymmas i mitt moraliska djurkabinett, men huru skulle jag förvara henne? Till att inpacka henne uti smör såsom en skinka vore mig för kostsamt, och att bärga henne i en flaska är ogörligt, ty änskönt jag kunde finna någon stor nog för en ordinär mänskolekamen, skulle dock hennes ofanteliga bröst alltid hänga utanför liksom tvenne tiggarepåsar. Levande kan hon ej heller föras, ty vem vet, om ej jungmännerna skulle bryta sig in till henne i buren?
Emellertid måste jag beundra herr korporalens utvalda smak för naturalier. Den övertygar mig, att kärleken ingalunda är blind, såsom man orätt föregiver, ty när han är i stånd att se himmelska täckheter hos en markatta, måtte han ju vara skarpsyntare än Argus.
146
