KAP. IX
EN SLÄNG PÅ JESUITERNA
Till att ge någon ordentelig beskrivning på denna orten är ej i min förmåga, icke heller mitt ändamål, ty vad uträttar man med sådana försök i ett land, där man är okunnig i språket och förbuden att komma utom vissa gator? Ingenting annat än kasta några göpnar osanningar mer till den ofanteliga lögnmassan, som tillika med lerpottor och bohékistor redan blivit överbragt till Europa.
Man skriver underverk om Kina. Man gör dess inbyggare till årsbarn med jorden, och deras myckenhet räknar man endast efter stjärnornas. Konfucius, om man skall tro missionärerna, överträffar ej allena Mahomet utan även Moses och Paulus. Roms ära, Spartas dygder och Atenens vetenskaper ha flutit tillhopa på ett ställe i det allsmäktiga Peking. Deras regering är utan like, deras lagar gudomliga, deras seder ett mönster. Salomons visdom, med ett ord, vilar allena på en rakad kinesisk hjässa.
På vad grund ha jesuiterna byggt dessa molnstoder? Jag vill icke säga på kinesernas erkännsamma kontanter, ty huru skulle smutsig egennytta verka något på deras apostoliska själar? Men på religionens ära förmodeligen. Huru mycket utvidgas ej den genom en förmodad erövring av ett så stort och makalöst kejsaredöme? Vilken avlatshandel, vilken välsignad S:t Pers penning frå det mäktiga Kina! Vem ser icke då, vad viktiga skäl de haft att utbreda sig i lovsånger över detta land?
Ingalunda vill jag undergräva trovärdigheten av deras resebeskrivningar, men jag hatar en historikus, som överhopar mig med panegyrer, där jag väntar endast berättelser. Kanton är den märkvärdigaste plats i Kina, näst Peking. Vi skulle jag då här icke finna åtminstone några spår av dessa så mycket beprisade härligheter, om de voro sannfärdiga? Jag sluter alltså, att våra heliga jesuitiska fäder slösat deras lovsånger på Kina blott för att låta ekot av deras egna bedrifter skalla
154
