som under en lustresa på vattnet iråkat en storm, tappat handskarne, förlorat kornetter, fått sönderrivna manschetter och hinner änteligen med utslagna hår och tårar i ögonen den räddande stranden.
Dyrbara Norge, förtrycktas såväl som bedragares yttersta gömhål! Huru skall jag kunna beskriva dig? Jämförelsen med det ängsliga djupet gjorde dig till ett paradis i våra ögon. Dina nakna berg förvandlade sig till lustgårdar, dina fiskarehyttor blevo palatser och dina paltiga döttrar undersköna prinsessor. Sjön hade uträttat på oss detsamma som romaner på riddaren av Mancha. Hans inbillning skapade gästgivaregårdar till kungaslott och väderkvarnar till resar. När han omfamnade den smutsiga Maritorna, vilken ännu stank efter Stallpelle och fähuset, trodde han sig hålla i armarna en änglaskön prinsessa, vars fina kläder luktade idel ambra och kostbara rökelser. Samma lyckeliga förtjusning intog vår landlöpande ungdom nu.
KAP. XV
VÅRT VISTANDE I SVINÖRSUND
Nos convivia, nos prælia virginum cantamus. Horat.
Våre herrar superkarg och kapten begynte strax med skeppets angelägenheter och förbättringar. De hade tagit sitt högkvarter hos en general-skipsmaler vid namn Galtrup, en berest, munter gubbe, som hade sett alla spökelser i naturen, ända till fanden själv och hans närmaste släktingar, de helige inkvisitionsfäderna i Spanien och Portugal. Han undfägnade sina gäster med sagor och stekta kråkor, vilka han kallade ”en smuk villebraad”. De förra roade öronen, ty gubben ljög artigt och var i stånd att utdraga en sex kvarters historiestump till en hel kabellängd, men de senare hade inte samma verkan på smaken, varföre herrarna nödsakades upphämta kajutkocken till att förestå herr generalens kök. Herr Galtrup själv såväl som hans måg Ferrö, en klotrund ölstomme, till ämbetet en skeppare, funno bägge vår svenska matordning mycket
32
