tanken mycket naturligen på hennes svalande grotta. Vi svenske ynglingar, som uppställt oss i rad på sidorna, pillade kruset fram ur bröstet och satte hakpåsen uti god ordning, i hopp att åtnjuta ett ögnakast av Svinörs ankommande Dido. I själva verket rullade hon ock ett par nådiga ögon åt vår kant, men vi hade svårt vid att döma, vem som vore den lycklige, ty de sköto ej ditåt de pekade, såsom hjältinnan i den delen liknade förenämnda Åsele. När prästen läste, trodde jag, att hennes blinkar stodo åt himmelen, men jag har uträknat sedermera, att det verkeligen var mig, som hon såg på.
Vad nu brudeparen angår, så var det första en ung dräng med en jänta utav samma ålder. Gossen steg fram med en triumferande uppsyn, men tösen hade en tår i ögonen, förmodeligen av medömkan över åskådarne, som inbillade sig att hon drog mödomen med sig till brudstolen. Det andra paret syntes vara en änkeman och en tjuguårig flicka, men det tredje var alldeles olika. En oppstuvad, ful käring, som hade hundraåriga fåror i pannan och redan räknat tio höstar, sedan hon miste sista tanden, vars långe, skrunkne hals sviktade under ett darrande huvud, vars övra kindben voro försedde med tvenne knölar, vilka stodo ut liksom ett par bastioner att betäcka hennes insjunkna ögon; en buse, med ett ord, som aldrig bort nalkas kyrkogården utan för att samlas till sina fäder, hade fått en adertonåra dräng vid sidan och skulle nu bindas med kärlekens band. När prästen upprepade dessa orden över dem: Växer till i barn och blomma, blev det ett allmänt löje i bänkarna. Men jag satte hatten för ögonen och grät, ty mitt hjärta sade mig, att det endast förtjänte tårar. Den stackars brudgummen, bunden vid sitt gamla och alltför segslitna kärngeskrov, förekom mig i samma belägenhet som en del kristne martyrer, vilka berättas blivit fastsurrade vid döda, halvruttnade kroppar för att långsamt plågas ihjäl av stank och köld. Olycklig den, som tager trollet för guldet! Ödet vare lov, jag älskar inga antikviteter!
Orimligheten av sådana giftermål faller för mycket i ögonen till att behöva nämnas. Varför har lagen icke räknat dem till tidelag? Jag slutar med tvenne versar av Nicander:
35
