Sida:Min son på galejan 1960.djvu/57

Den här sidan har korrekturlästs

god vind med sig, oaktat matrosernas inbillning gruvade sig för en storm.”

Detta är en bidevindseglare, märkvärdigt kräk. Förenämnda sjökrönika förmäler om honom, att han i början var skapad till en ordinär fisk, men har sedermera begärat en annan nymodigare skepelse, förtretad över att likna den gemena fiskepöbeln. Därutöver blev Jofur så förtörnad, att han slungade honom tillbaka i sjön, sådan som han här föreställes, varest han ännu, regerad av sin forna smak för besynnerlighet, seglar städse mot väder och våg. Han är lik ingen mer än sig själv och synes vara ett utav bara vind utspänt slem.

Naturen, som stundom tyckes leka i sina verk, har förmodeligen alstrat denne, för att ha någon varelse på vattnet, som kunde likna våra så kallade starke andar på landet, vilke av en ursinnig klåda till att vara nye och besynnerlige städse simma mot strömmen. Biblen är för gammal, därföre duger han inte. Själen begripa de intet, alltså är det kroppen som tänker: Helvetet är en tusenårig fabel till att skrämma en vidskeplig allmoge. Och varföre skulle de gå i kyrkan, så länge det är så allmänt? En Gud vilja de väl ha, men kunna ej tåla den som folkhopen dyrkar. Härliga filosofi!

Om någon av dessa behagar hedra mina naturalier med ett nygirigt ögonkast, skall jag rycka på axeln, gråta en tår och sucka: O, du bidevindseglare!


55