Sida:Min son på galejan 1960.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs

den senare smärtade mig. Men när jag fäste ögat på den förre, rann det mig i minnet, vad Diogenes sade, då han betraktade kvinnan, som hängt sig i skogen: ”O, att alla trän bure sådan frukt!” — Lät dem ha överdådiga bullerbasar, men komme aldrig någon fredsam köpmannaflagg uti deras allgripande faggor!

Vidare om hajens karaktär. — Hans förnyade anlopp på den utsatte kroken röja en otamd begärelse till vällust. Bloden frusar honom redan ur svalget; ändå skyr han icke faran. Järnet har redan rispat en djup fåra i gommen; likafullt kommer han tillbaka och blir änteligen ett olyckligt offer för sin glupskhet. — Huru lik i den delen våra vällustige lättingar! Känner ni den isterstinne herr von Vielfrass och hans morbror Ölberg med den stora kopparfärgade näsan? Hundrade gånger har den enas maga vurkit under bördan av överflödiga måltider, och den andres huvud likaså ofta sviktat av plågande nattrus. Men menar ni, de frossa och supa mindre fördenskull? Nej, de äga en hajnatur. — Huru gick det med den stackars Corydon, en älskvärd yngling, som skulle bli föräldrarnas glädje? Han ville resa. Modrens tårar ledsagade hennes avskedskyss, och fadren sade: ”Min son, hav Gud för ögonen!” — Corydon kom till Cadix, for därifrån med svidande brännemärken av en oförsiktig kättja, blev återställd, anlände i Kina, försyndade sig ånyo. Skall jag säga't? — Corydon dog — Corydon, en älskvärd yngling, som skulle bli föräldrarnas glädje, träffade döden i en hednisk famn, lik en täck blomma, vilken, rotstungen av en giftig aspis, falnar utav och försvinner mitt i dess hoppfullaste morgonstund.

Uslingar! Ömkansvärde hajbröder! Vi plocken I rosor på en buska, där I nyss fingen sönderrivna händer? Vällusten undergraver livet såsom mullvaden trädet. Betrakter hajens ändalykt och bäver!

Sluteligen vill jag anmärka om min grymhjärtade fisk, att han även lärt sig konsten att leva på andras död. Hans ovanstående beskrivning intygar detta, ty man ser därutav, att ett lik icke förr hinner över relingen, än han gör sig därpå ett fägnesamt gästebud.


58