Opp, dragom pansar på, och klädom oss i järn,
till våra kistors hägn och brännvinskaggens värn!
Sku’ skälmar utan näpst oss nalkas på det djupa,
förtära vår ranson och allt vårt brännvin supa?
Sku’ vi som slavar dras till någon okänd ö,
från hembygd, flicka, vän? Nej, lät oss hellre dö!
Jag ler åt tusen skott, jag ler åt tusen dödar,
blott oväns blod med min på tummelplatsen flödar.
Min anda i triumf skall fly ur mina sår,
om jag en rövarsjäl i resesällskap får.[1]
Betänk er svenska börd! I dag, o folk, man finner,
om fädrens tappra blod i barnens ådror rinner.
Slåss nu på gammalt vis, ej i vår nya smak;
tar rispan frammantill, men icke på er bak!
Som hjältar låtom oss den lönske kaparn möta
och i hans snåla blod en rättvis klinga blöta!
Tar muskedundrar fram! Konstaplar, ruster er
att knalla detta pack till havets avgrund ner!
Lät hela luften runt kanoners åskor braka,
att skräck må både dem och djupets bottnar skaka!
De djärve skifta rov, när feghet intet har,
och den plär segren få, som först sin klinga drar.
Själen hoppade i mig över de storverk vi skulle göra. Säkert, tänkte jag, släpar denne skälmen någon bortrövad skönhet med sig, som suckar efter sin frihet. Vem vet, om det ej är en afrikansk prinsessa, vilken i aftonens ensamma tystnad antingen badat sig med sina lekande tärnor i någon stilla flod eller suttit under en lummig palm vid den sakta sorlande sjöstranden, sorgsen över sin älskares frånvaro, stundom blandande sina suckar med turturduvans klagande toner, stundom begärande medömkan av skogens härmande eko. Jag meddelade vännerna min gissning, och vi hoppades alla få oss en Banise. Vilken ära, sade vi till varannan, att rädda den lidande oskulden, höra en prinsessa kalla oss sine beskyddare
- ↑ Två rader ur min Viborgska smäll.
61
