vationer från höjden av de kringliggande bergen, satt sig i stånd att däröver förfärdiga fullständiga sjökort, till förekommande av de olägenheter, som genom de äldres missledande förorsakas kunde, och för vilkas skull en engelsman så när blivit borta på den så kallade Romansklippa.
Den 21 juni voro vi åter segelklara och gingo härifrå med god vind.
KAP. XIV
ETT ORD TILL HÄCKLARE
Gens inimica mihi Tyrrhenum navigat æquor. Virg.
Ödmjuke tjänare, mine välvise herrar! — Vad har ni emot mig? Ni axlar er. — Vad skall det betyda? Jag har väl inte skrivit så slätt heller. — Men tör hända, ni vill jag skall tilltala er på latin? — Väl. — Miltiades, Cimonis filius, Atheniensis. — Grammatica est ars loquendi et scribendi. — Ni är inte nöjda ännu? — O mihi trux pecudum genus!
Frågorna i ordning. — Jag är en tok, säger ni först? — Det skadar inte, ty tokar lyckas mest. Jag har studerat smaken hos min samtid och funnit att älskvärda galenskaper behaga mer än den allra sundaste visdom: är alltså för mycket klok till att vara klok. En del författare nöja sig med några få kännares lovord och förakta den olärdare hopens: skriva fördenskull idel djupsinta saker, men jag, som skattar det största partiet för det säkraste, söker mer de senares bevågenhet än de förras, kan således, efter naturligt förhållande mellan bådas antal, icke skriva mer än var tjugonde sida förnuftigt.
Visheten hjälper ingen fort. Det ser ni på den stadige Leander. Med allt sitt vett får han förgäves buga sig hos Camilla, medan den jollrande, platte Puderkamp triumferar. Stig in uti Erasti boksamling: Reineke Fuchs träffar ni helt utsliten, men Wolffen hänger ännu bladen ihop efter pressen. Sådan är smaken i våra tider. Cervantes skrev en Theologia Moralis: ingen läste Cervantes. Cervantes skrev sin Don Quixote: alla människor läste honom. Cajus hade studerat, gick på predik-
79
