II.
nder de år, som Selma Lagerlöf förberedde Gösta Berlings saga, behärskade naturalismen den svenska litteraturen. Hon har själv berättat, huru hon sökte lämpa sin natur efter dess estetiska principer, men förgäves.
Man kan förstå det. Mellan de drömmar och sägner, som sysselsatte Selma Lagerlöf, och de idéer, för vilka naturalismen kämpade, låg en vid klyfta. Naturalismen var framför allt sedeskildring, satir och problemdiktning. Den stödde sig på observation och återgav vad den uppfångat genom beskrivning. Överallt lade den således an på, att den yttre verklighetsbilden var så fotografiskt återgiven som möjligt, och den jagade med livligt intresse efter det speciella yrkesdraget, det sällsynta fallet och till och med abnormiteten.
Selma Lagerlöf hade ett helt annat temperament, och hon behövde följaktligen helt andra uttrycksmedel. Hon är alltid sagoberätterska. Hon bekymrar sig alls icke om det fotografiska återgivandet av det yttre; det är det inre, känslan, tanken, som hon förkroppsligar. Och det är aldrig det
